235 vill jag säga, att engelsmännen äro aldrig älskvärdare, enklare och naivare än i sitt musicerande. De äro då som snälla barn, och det kläder dem sannerligen icke illa. Och lika säkert som barn jollra och äro glada, när de fått mat, lika säkert sjunga och spela engelsmännen dagligen efter sin solida middag. Ja, man kan nästan säga att för dem sång och musik hör till dieten och är ännu mer oefter-gifligt än deras aftonthé. Men att man under sådana förhållanden ej får vara nogräknad är naturligt, och det ligger ej heller i britternes »frisinnade» musikaliska riktning. Derför blir det i ett engelskt förmak efter middagen ej fråga om hvem som har röst, hvem som har öra — sådant tyckes här ej vara nödvändigt för att sjunga till åhörares belåtenhet — utan endast hvem som har god vilja och glad öfvertygelse, och det ha nästan allesamman. Och hufvudsaken dernäst är att välja ur det populära programmet och låta orden höras, hvilka också ofta äro af bättre beskaffenhet än musiken. På dessa billiga och hyggliga vilkor är alltså hvem som helst solosångare och har tacksamma åhörare — och trögbedd är han icke heller. Allt krusande, såsom hos oss, allt tal om heshet och indisposition äro obekanta saker: alla äro klara, alla disponerade. Derför, innan ännu någon blifvit ombedd, händer det ofta, att det är en viss trängsel kring pianot, och om man ej har tålamod att låta den, som hunnit först, sjunga ensam, så sjunger man unisont med honom — utan att detta på något håll tages illa upp. Tvärtom höjer denna lifak-tighet den allmänna musikaliska stämningen. Men är det alltså sällsynt att träffa en engelsman, som icke sjunger, så är det ännu sällsyntare att träffa en engelsman, som sjunger väl och föredrager goda saker.* Skickliga och musikaliskt , bildade amatörer, hvilket hos oss är en rätt vanlig företeelse, är i England ytterst ovanligt. Åtminstone har jag aldrig haft den förmånen att träffa eller höra omtalas någon sådan, vare sig på sångens eller musikens område. Har någon person vid ett större afton-samqväm uppträdt på sannt musikaliskt sätt, så kan man våga tio mot ett, att han tillhör kategorien »professionals» (d. v. s. musik-idkare till yrket) och att han uppträdt mot betalning eller på ett eller annat sätt engagerats för afton. På dessa »professionals» ser man ned med förnämt förakt; och man tyckes rent af ta sig till vara * Det förtjenar kanske att anmärkas, att sjelfva rösterna, synnerligen männens, i allmänhet ha någonting visst ihåligt, som ej är behagligt och som torde stå i sammanhang med språkets rikedom på gomljud. Den som hört engelsmän sjunga torde erkänna, att denna timbre äfven åt annars goda röster ger något visst mekaniskt och instrument-artadt, som i betydlig grad bidrager att beröfva sången färg och värma.