238 Jag råkar ock nu, trots min kritik, att tänka på att ett folks sånger, deras musikaliska värde må för öfrigt vara hvilket som helst, dock i allmänhet äro innerligt sammanvuxna med dess skaplynne, och att dessutom ofta hvarje ton, hvarje ord i många af dessa gamla sånger för den enskilde dofta af minnen, som ge dem en särskild skönhet, och detta äfven i den åhörares öra, hvilken, såsom nu jag, blott af den sjungandes föredrag anar dessa minnens tillvaro. Jag tjusas alltså af gubben L:s enkla sång, bruten och sväfvande som den är, vida mer än af allt annat man denna afton redan bjudit på eller sedermera föredrager, — ty sjungandet fortfar ännu länge. Då och då under pauserna, när något gammalt och välbekant stycke, gladt eller allvarligt, sjungits, gnolar Mr L. det om igen för sig sjelf, leende eller tårögd, der han sitter i sin stol; och derpå komma i sammanhang med de minnen och tankar, som stycket väckt, några anmärkningar, glittrande af äkta godmodig humor och lifligt påminnande mig att jag befinner mig i Shakespeares och Charles Dickens hemland. Sådana små pauser värderade jag, jag måste erkänna det, ofta mera än sångerna sjelfva. Dessa, omvexlande med pianospel och kornettblåsning, komma ock till slut allt tätare, så att, då det ej är något tvång att deltaga, jag stundom drager mig undan för ett ögonblick på verandan, när den musikaliska luften i förmaket blir för qvaf. Någon tillflykt genom en öppen dörr till andra rum bredvid, såsom i våra salonger, finnes naturligtvis icke, enligt hvad vi af det engelska husets inredning redan känna. Att sålunda hvarje engelskt samqväm blott har detta enda »drawing-room» att röra sig i, sedan man lemnat middagsbordet, synes mig vara en betänklig olägenhet. Man packas här samman, och här måste alltså musik, konversation och thédrickning äfven packas samman, hvarföre, i förbigående sagdt, ej heller de musicerande få påräkna, att man skall höra på mer än man har lust. Också när jag en gång i en familj i London efter en sång, som mer än vanligt accompagnerats af gnolande och prat, högtidligt anhöll om lite mera stillhet, så väckte denna anhållan allmän munterhet, ja, så hjertlig, att jag sjelf kunde intet annat göra än skratta med och sjunga vidare. Men i stället eger det engelska samqvämet en ersättning der-uti, att man har sin fullkkomliga frihet att på denna trånga mark oanmärkt sysselsätta sig som man behagar, ja att alldeles lemna slagfältet, om man föredrager detta. Ingen frågar mig hvart jag går, ingen hvarifrån jag kommer, ingen ber mig sitta här eller sitta der, ingen att se på denna tafla eller titta i detta album o. s. v. Vill jag inte sysselsätta mig sjelf, som jag finner bäst, så får jag