237 studenten, i likhet med engelsmän i allmänhet, synes förena med sådant tanken icke blott på »professional singers» utan, hvad värre är, på harpofröjd, lindans, konstberidnings-cirkus och luftballong; ty alla som slå an affischer och uppträda för pengar höra i hans ögon till samma stora klass, om de ock äro af något olika rang. Detta är nu en fördom, som vi kunna skratta åt eller förarga oss öfver, allt efter våra olika lynnen; men den är väl värd att uppmärksammas såsom ytterligare förtydligande den engelske gentlemannens ställning till sång och musik. Och vill man nu slutligen i denna fråga tränga till sjefva kärnan af saken, så måste man öppet säga ut, att sångens och musikens ande i grunden ej är hemma i England, och att den sanna kärleken till musiken, att den djupare känslan af dess upplyftande kraft ej på långt när tillfallit det rika, mäktiga, stenkolsrykande England i samma mått som vårt fattiga, undangömda, sjungande Sverige. De ha ej Necken och hans harpa, som vi, ej sagor om elf-vor och troll, som vi, de ha ej folkvisan, som växt upp som ett vildbarn i berg och dalar, de ha ej vallsången i skogen, ej våra sommarnätter, ej vårt norrsken och vår furusång, de ha ej vår vinter, våra frostnätter, vår fattigdom, vår sorg och vår glädje — och derför ha de ej vår sång och de förstå den ej. Dessa betraktelser hafva emellertid fört oss vida omkring, och vi måste åter leta oss väg till aftonen hos Mr L. Sedan den sensation, som »Ritsch, ratsch» åstadkommit, hunnit lägga sig, och alla för en stund lemnat pianot, återvänder man så småningom än en gång till engelsk sång och jag blir nu vittne till en liten scen, som i mina ögon utgör glanspunkten för aftonen och som, efter all min kritik af den engelska sången, för tillfället öfvergjuter den med det älskligaste poetiska skimmer. Mrs L. går fram till pianot och slår några ackorder, bläddrar derpå i ett gammalt sånghäfte och vänder sig sedan leende om till sin man och vinkar honom till pianot. Han kommer med en viss frågande min, och hon utpekar för honom ett stycke, vid hvars åsyn han genast klarnar upp; och nu börjar han med sin brutna stämma sjunga en liten sång, som för Mrs L. och honom synbarligen har sin särskilda historia. Den var ett blad ur deras gamla minnen. Tårarne komma honom i ögonen och han lägger, som jag tycker, hela sitt hederliga gamla hjerta i hvarje ton. Denna sång rörde mig innerligen; och hjertligt instämmer jag i det tack, som helsar honom vid sångens slut, när han med en vänlig nick åt sin snälla hustru lemnar pianot.