260 Men målaren hörde icke på den frågan. Han fäste sina blickar på de tre gratierna, icke för taflans egen skull, men emedan hon kanske dolde den punkt der det efterspanade leendet försvunnit. Gratierna började röra på sig. Det var som hade den blomsterkorg de buro känts dem för tung och de ryggat tillbaka in åt rummet. Ragnar skyndade dit, men bak om gratierna framträdde ur väggen — icke den efterlängtade fjerde gratien, utan en gammal herre med rödlett ansigtsfärg och silfverhvitt hår, mild blick och det förbindligaste sätt. Den gamle hälsade vänligt på den unge konstnären, hvilken han var van att se i museum, och frågade med en röst som var lenare än den lenaste piccolaflöjt, om han ej ville stiga upp i den lilla entresolvåningen, der han kunde få se några »veduter» i sepia, som utförts af den gamle herrn sjelf i yngre år, samt andra minnen från Italien. »Ty, ser herrn», tilläde den artige åldringen, »jag lefde tio år i Italien.» Det gamla, fårade ansigtet log så ungdomligt vid minnet af de tio åren i södern, men Ragnar mumlade blott, att han tänkte lefva der ännu längre, urskuldade sig med ett knapphändigt: »Ber om ursäkt, herr hofintendent!» och försvann bakom de tre gratierna, hvilka täckte dörren till den trappa som ledde ned i det s. k. sten-museum. Ragnar rusade genom det egyptiska rummet in i stora galleriet. Der återfann han ju den sköna uppenbarelsen! Hon stod tankfull framför Sergells Amor och Psyche. Hvem var vackrast, Psyche eller den unga flickan ? Det kunde konstnären ej i hast afgöra, men han njöt mest af att se på den sehare, hvilken åter log, då hon med andaktsfull uppmärksamhet fäste sina blickar på konstverket. Men så föllo dessa* blickar händelsevis på Ragnar. Hon rodnade och drog sig förlägen undan. Ögonblicket derefter var hon åter försvunnen. Hvart hade hon plötsligt tagit vägen? Ingen lefvande varelse syntes till i galleriet, utom den förvånade konstnären. Der syntes endast kall marmor. Skulle hela den sköna uppenbarelsen hafva varit blott en synvilla? Nej, om Psyche också försvunnit, så var det Amor som denna gång stannat qvar. Det tyckte Ragnar sig tydligt känna. Den gamla sagan hade bytt ut sina personer. Målaren hade sett sin Psyche, den samma som han redan fäst på duken, men denna gång lifs lefvande och med det leende som sagans Psyche hade, när hon höll lampan öfver den slumrande Amor. Nu kände han, att han måste måla detta leende. Men hvar återfinna mönsterbilden? Efter