264 Under sådana tankar gick han omkring i staden och sökte återfinna den sköna uppenbarelsen från gårdagen. Det kunde väl ej vara svårt: Stockholm är ej så stort, menade han, att man icke måste stöta på hvar andra, i synnerhet när man känner deltagande för ett och samma föremål. Och den unga flickan hade ju visat ett tydligt deltagande för konsten samt särskildt för Sergells »Amor och Psyche». Ragnar gick äfven den dagen upp i museum, nekade också då att taga den gamle hofintendentens »veduter» i skärskådande, satt länge och betraktade Sergells konstverk, gick fram och till baka i stenmuseum, återvände till tafvelgalleriet, besökte å nyo det förra och lemnade icke konstsamlingarne förr än timmen för deras tillslutande hade inträdt. Då vandrade han långsamt ned för Lejonbacken och såg uppmärksamt på alla fruntimmer han mötte, stod en god stund utanför Bonniers bokhandel och gick många slag fram och till baka öfver Norrbro. Först när det började mörkna, erinrade han sig icke hafva njutit någon föda den dagen, och han gick in till »Ryswijks» vid Nya Kungsholmsbr ogatan för att äta middag. Han hoppades der träffa någon bekant som kanske kunde hjelpa honom i hans efterspaningar. Visst funnes bra många vackra flickor i Stockholm, men en sådan skönhet, med ett så obeskrifligt intagande leende, borde väl hafva gjort sig känd bland alla de andra. Att Ragnar sjelf icke förut mött henne kom sig väl helt enkelt deraf, att han varit så upptagen af sitt arbete, att han icke kommit mycket utom hus. Han hade dock anat henne, tyckte han sig säkert märka, ty det var ju henne han målat, fastän han då aldrig ännu sett henne. »Hvarför anade jag icke leendet också?» utropade han högljudt, under det han ögnade genom matsedeln. Uppasserskan såg förvånad på honom och så log äfven hon, men det var ett leende som icke det ringaste inverkade på målaren. Han träffade ett par bekanta och dröjde ej länge med att spörja dem om det som låg honom på hjertat. I fråga om fruntimmer var deras vetande mycket stort. »Ah, det är fröken Stjerna!» utropade den ene. »Visst icke, det är mamsell Blom», sade den andre, och så tvistade de en stund om den saken, till dess de vordo enige om att det vore hvarken Stjerna eller Blom, men möjligtvis mamsell Qvist eller mamsell Gren eller fröken Grip eller någon annan. Ragnar hörde ej längre på dem. Han skulle nog hjelpa sig sjelf, tänkte han och gjorde sina uträkningar huru vida hans tillgängliga penningmedel kunde tillåta honom att gå på operan den