263 ned förstugan och trapporna», och så ville gumman hafva betalning för tvätten och talade om, att veden vore slut samt hade många andra meddelanden af samma glada slag. Ragnar svarade ingenting på alla hennes utgjutelser, men han kunde ej undfly dem. Han satt overksam vid sitt staffli och stirrade på en tom duk. Dörren öppnades ånyo, men den gången var det icke den gamla städerskan, utan borstaren Broberg som inträdde. Det var en gammal trotjenare åt konstnärerne i fjerde våningen, mycket höflig och påpasslig, men mycket döf. »Se här har jag herr Hjorts tafla, som jag hemtat i konstföreningen», sade han och satte målningen på ett tomt -staffli. »Drag för tusan!» snäste Ragnar till och vände sig från den olyckliga målningen. »Ja, det tycker jag också», sade Broberg; »en bra vacker tafla, och jag kan ej begripa hvarför konstföreningen icke köpte henne.» »Jo, det begriper jag nu», sade målaren för sig sjelf. »Det var det lyckliga leendet som fattades. Jag vill måla en annan tafla öfver samma ämne, men hädan efter kan jag icke arbeta utan modell. Jag måste hafva reda på det vackra leendet. Jag dåre som trodde mig kunna nå idealet utan en kroppslig förebild!» Han rusade ut och svarade icke på Brobergs fråga, huru det skulle gå med stöflarne som borde skickas till skomakaren för att tåstötas. Det är omöjligt att tänka på tåstötning då man springer efter ett försvunnet qvinnoleende, skulle man ock stupa under språnget. »Herrn har icke lemnat mig pengar till ljus!» skrek madam Norberg efter honom i trappan, men hvad brydde han sig om alla »jordens dankar», när han hoppades finna den himmelska glansen. Den unge konstnären hade glömt sin grämelse öfver det felslagna hoppet i konstföreningen. Han kände åter förtröstan till sitt konstnärskap och en fast tillförsigt att denna gång lyckas alstra något af verkligt värde. Han behöfde endast åter träffa den vackra flickan. Skulle han våga bedja henne sitta modell för honom? Ja, hvarför icke? Det gälde ju att skapa ett konstens mästerverk. Hvem ville icke bidraga till något sådant? Det vackra leendet skulle icke blott några gånger skänka honom ingifvelse, utan ständigt finnas vid hans staffli, följa honom på hans resor i främmande land, uppmuntra hans arbete, vara en tröst för honom i motgången, i fall någon motgång då kunde infinna sig, hvilket dock icke vore troligt. Hvarifrån skulle en sådan komma, då han lyckats eröfra det enda som nu fattades honom? Nu, 1877. 21