272 »Dörren!» Det var allt hvad han till en början kunde frambringa på sina darrande läppar. »Var icke stängd», försäkrade jag. »Kristin?» stammade han. »Icke hemma!» svarade jag. Han sänkte slutligen sin blick, sjönk ned på stolen vid staffliet och lät palett och penslar falla på golfvet. Det var en bild af grämelse, harm och förödmjukelse, något som gjorde mig riktigt ondt. Jag ville ännu en gång fatta hans hand, men hon hängde slapt vid sidan af stolen. »Herr Ragnarsson, ni är då verkligt konstnär!» utbrast jag, sedan jag ytterligare betraktat hans arbete, men jag kunde icke förstå hvarför han målade ständigt samma hufvud, lika litet som att han behöfde dölja sin konst och vredgas öfver att hafva påträffats under hennes utöfvande. Jag kunde ej undertrycka min förvåning. Det dröjde länge innan jag lyckades någorlunda blidka honom. Slutligen talade han dock till mig med lugnare röst, men det var såsom hade man väckt honom ur någon skön dröm och erinrat honom om någon obehaglig verklighet. Han lät palett och penslar ligga, stod upp och gick mot dörren. Det var naturligtvis en uppmaning till mig att ändtligen aflägsna mig. Jäg kunde dock ej afhålla mig från att bedja honom om tillåtelse att något närmare se på hans taflor. »Nå, så se då!» svarade han med sorgset uttryck. »Nu kan det vara mig likgiltigt. Nu är förtrollningen bruten.» Hvad menade han? Jag gick från den ena till den andra af dessa målningar, några endast i utkast, andra halffärdiga, de flesta likväl redan fullbordade och alla med samma drag, somliga till och med så villande lika hvar andra, att man skulle hafva tagit dem för en och samma tafla, i fall de visats hvar för sig. De voro ingalunda några mästerverk och allt för mycket hållna i den gamla westinska stilen, men dock vittnande om verkliga konstnärsgåfvor. Jag kände mig onekligen öfverraskad af den förvånande upptäckt jag gjort och af att en gammal handtverksmålare kunnat åstadkomma något sådant. Ragiiarsson märkte utan tvifvel det goda intryck hans målningar utöfvade på mig. Det syntes liksom en glimt af tillfredsställelse i hans ögon. Han såg ej längre så upprörd ut, nalkades mig och tycktes vilja höra ett utlåtande öfver sitt arbete. Han fick veta mina tankar i ämnet, och då tror jag, att han till och med smålog, men det var kanske misstag af mig. Atmin-