stone i ögonblicket derpå var han åter lika allvarsam, fastän han ej längre tycktes vilja jaga mig på dörren. Jag kunde ej underlåta att säga honom hvad jag för tillfället tänkte om allt detta. Först och främst sade jag honom rent ut, att den som målade så lyckadt endast för sitt nöjes skull, väl icke borde egna sig åt handt-verksmålning såsom yrke. »Jag är handtverkare och ingenting annat», förklarade Ragnars-son, men jag kunde dock se att mitt yttrande skänkte honom ganska mycken tillfredsställelse. Vidare uttryckte jag min undran öfver, att han oupphörligt målade ett och samma ämne, hvarmed han måste hafva hållit på i flera år, ty taflorna voro tydligt af ganska olika ålder. På den anmärkningen fick jag icke något svar, lika litet som på några andra, hvilka jag derefter framstälde. Han tycktes vilja säga något, men hejdade sig flera gånger, gick fram och till baka i rummet, såg än på taflorna, än på mig. Slutligen frågade han med stor tvekan och blyghet, om jag fann leendet på dessa an-sigten uttrycka något. »Leendet?» sporde jag tillbaka och såg förvånad på målaren. »Ja, jag menar på dem jag senast målat», skyndade han att förklara, »synnerligen på henne som ännu står på staffliet.» Jag såg mycket noga på den yngsta, ännu knapt fulländade målningen, men kunde lika litet på henne som på de öfriga upptäcka något leende. Målaren följde uttrycket i mitt ansigte med den mest oroliga uppmärksamhet. Jag kunde finna att han fäste stor vigt vid hvad jag den gången skulle komma att säga. Sedan jag länge haft på läpparne, att det icke funnes något leende på något enda af dessa qvinnohufvud, hejdade jag mig och sökte komma från saken med den förklaring, att det började skymma allt för starkt, hvarför jag hade svårt att längre hålla mina blickar fästa på målningarne. Ragnarsson såg missnöjd ut, nästan olycklig. Det gjorde mig ondt om honom. Jag föreslog att han skulle gå ut ett slag med mig. Det vore vackert väder, erinrade jag, och han kunde be-höfva röra på sig samt få liten omvexling i föremålen omkring sig. Han nickade bifall, hvilket jag onekligen fann öfverraskande, följde med ut och tycktes, något som ännu mer förvånade mig, känna behof att tala samt till och med om sig sjelf. Min förvåning växte ytterligare då vi kommit till Björngårdsgataii och han frågade om jag någonsin varit inne på Björngårdskällaren. »Aldrig», svarade jag.