275 Mera sade målaren icke den aftonen. Vi skildes i hörnet af Björngårdsgatan, och han nickade blott ett tyst farväl. Hvad han omtalat har jag till en del redan meddelat i de två första afdelningarne af denna sanfärdiga skildring, och det öfriga följer i nedanstående kapitel. Jag är ledsen öfver att icke kunna göra skildringen med målarens egna uttryck och ofta ganska träffande bilder, men detta är omöjligt, enär jag icke kunde sitta och föra protokoll öfver hans ord och åthäfvor. Jag måste nöja mig med att ur minnet återgifva hvad han förtäljde, fastän det då tager sig mycket mattare ut. IV. När Ragnar Hjort ilade ned för trapporna i Brunkebergs hotell och klämde den olyckliga taflan under den ene armen, medan den andre vecklade slängkappan fast omkring skuldrorna för att dölja den ofullständiga underklädseln, visste han sannolikt ej riktigt hvart han skulle styra kosan; men han kände, att han ej längre kunde fortfara att lefva som dittills. Han ville en gång för alla bryta med sitt förra lif och börja ett nytt eller ock kanske sluta af hela tillvaron. Hvad ville han göra med taflan, som han tagit med sig? Det visste han sjelf icke så noga. Emellertid skyndade han vägen rakt fram, liksom egde han ett mål för sin vandring, och hans steg voro så brådskande som skulle han drifvits af en stark åtrå att nå målet eller som visste han sig vara otåligt efterlängtad på något ställe, Han ilade öfver Norrbro. Vid hörnet utanför Bonniers bokhandel stannade han af gammal vana. Han hade under det sist förflutna halfåret aldrig kunnat komma till den punkten utan att dröja en stund och uppmärksamt skåda omkring sig, liksom trodde han att han der mer än på något annat ställe skulle få återse den unga flickan med det sköna leendet som utgjorde hans käraste minne och orsaken till hans hela olycka. Äfven nu såg han sig omkring, och den ödesdigra decemberdagen stod lifligt för hans minne. Äfven nu gäckades hans väntan, och han fortsatte sin väg, gick ännu en gång öfver borggården, men gjorde icke något besök i museum, skar öfver Slottsbacken och Stortorget samt tog, utan att tänka på hvart det bar, vägen fram åt Svartmangatan och kom till Södra Benikebrinken. Han hade troligtvis rusat utför brinken åt Jerntorget eller ned åt Skeppsbron utan att veta hvar han skulle stanna, om hans uppmärksamhet ej väckts af en tafla som hängde utanför en klädmäk-