274 »Aldrig jag heller», förklarade Ragnarsson. »Har ni något mot att vi gå dit in på en stund?» Jag hade god lust att af böj a förslaget, ty jag ville hellre röra mig i fria luften, men som jag fruktade att ett sådant tillfälle att få litet närmare reda på den underlige målarmästarens förhållanden sannolikt aldrig mer skulle infinna sig, gaf jag mitt samtycke. Vi inträdde derför på »Björngården», den gamla källaren som fans åtminstone i början af sjuttonhundratalet och hållit sig uppe ända till våra dagar samt bland annat fördelaktigt och tilldragande under senare tiden gjorde sig känd för en humoristisk kypare. Rummet till venster innanför skänkrummet var upptaget af åtskilliga kunder som hade utseende af att vara ställets stamgäster och hvilka, ehuru vid skilda bord, tycktes tillhöra ett och samma sällskap under en och samma ordförande, en kraftig man med ett på en gång fryntligt och myndigt uttryck i sitt rödletta ansigte. Dessa stamgäster mönstrade oss med förvånade blickar, då vi fÖrgäfves sökte efter ett ledigt bord. Det såg ut som hade de funnit oss allt för påträngande och som vore det ej brukligt att några hvilka ej tillhörde den kända kretsen sökte plats i det rummet. Ett par af herrarne helsade likväl på min följeslagare, men i den helsningen låg ett godt stycke öfverraskning öfver att se honom der. »Det är målaren vid Wollmar Yxkulls gatan», hviskades det. Vi drogo oss till baka och funno rummet på andra sidan om skänkrummet för tillfället tomt, hvarför vi slogo oss ned der. Den förfriskning som intogs lossade allt mer på målarens förbehållsam-het. Han fann sig synbarligen väl af att ändtligen få afbörda sig något som han länge gått och burit på i sin ensamhet. I början gick det något trögt med skildringen, men ju längre det led på qvällen, dess lättare hade han att uttrycka sig och dess mindre tycktes han förundra sig sjelf öfver, att han satt och helt oförbehållsamt talade om sin lefnadshistoria. Jag uppmuntrade med instuckna frågor och utrop, här och der en invändning, ett svagt tvifvel som snart lät skingra sig, många bifallstecken samt då och då ett klingande mot hans glas, en nick och en smuttning. Så förflöt aftonen ganska hastigt. När målaren talat till slut, var klockan redan elfva, hvilket på det högsta öfverraskade honom. »Hvart har tiden tagit vägen?» utropade han och rustade sig till hemfärd. »Ack ja», tilläde han suckande, »hvart har tiden tagit vägen under de årtionden sedan jag var den unge, fattige konstnären med de rika förhoppningarne ?»