277 och gifva två riksdaler banko för taflan, ehuru hon tyckte det vara ett bra högt pris för ett okändt porträtt utan ram. »Men skulle herrn icke behöfva en rock?» sporde hon sedan köpet var afslutadt. »Se här är att välja på. Med några riksdaler till de der två banko kan herrn få sig en bra rock.» Ragnar skakade på hufvudet och ville aflägsna sig, då frun höll honom qvar i kappan och hviskade: »När man har en så fin kappa och kan så lätt förtjena en tvåa banko, bör man väl icke gå i bara skjortärmarne. Jag har nog sett hur det står till.» Den unge målarens ansigte vardt blossande rödt. Blygseln öfver att frun skulle hafva upptäckt huru han var klädd under kappan och vreden öfver hennes påflugenhet satte honom ur stånd att svara på tilltalet. »Nu skall herrn icke ta illa upp», fortsatte klädståndsfrun, »för si jag menar ingenting ond t, men nog bör en karl ha rock på kroppen... Hör nu, det faller mig något in. Herrn, som kan måla, kunde kanske vara mig till hjelp.» »På hvad sätt då?» frågade Ragnar som åter började lugna sig. »Jo, jag har allt mycket att låta måla, jag», förklarade frun, »skänkar och skåp, sängar, stolar och fågelburar och gud vet hvad, som jag köper på auktioner och fiffar upp, for det är på sådant man skall lefva naturligtvis. Nu behöfver jag - just en som kan stryka fint, och mästarne äro mig alldeles för dyra.» Konstnären svarade icke på denna framställning. Han tog knapt afsked af klädståndsfrun, utan styrde sina steg till källaren Freden. När han gick förbi den lilla bagarbodluckan i kilen af Benikebrinken och Österlånggatan, stannade han och tänkte på om det ej vore klokast att köpa ett par raspebröd eller en dubbel smörskorpa och nöja sig med den måltiden för en gång. Han hade kanske gjort det, om han icke blygts för att på ljusa dagen och klädd i fin slängkappa knacka på en bagarbodlucka. Dess utom fruktade han att frånvaron af rock åter skulle varda synlig. »Men jag kan ju icke gå in på en källare!» utropade han, när han kom att tänka på sin bristande påklädnad. Han gick i stället néd åt Skeppsbron, vandrade fram och till baka utan bestämdt mål hela eftermiddagen, kände hungern åter infinna sig, glömde honom ännu en gång och grubblade endast på sitt sorgliga läge och sina gäckade förhoppningar. »Jag går aldrig mer till baka till Brunkeberg», förklarade han för sig sjelf. »Jag sätter mig aldrig mer vid ett staffli», tilläde han. »Idealet är för alltid borta. Det var eh högre uppenbarelse som