278 visade sig för mig den der dagen förliden vinter och som lät mig förstå, att jag ingenting kan uträtta om jag ej förmår på duken fästa hvad jag då skådade. Jag har inbillat mig vara konstnär och är likväl ingenting annat än plankstrykare.. .. Hm, kistor och skåp och sådant talade frun i klädståndet om. Hvarför icke? Jag har lust att förtjena mitt ärliga bröd i mitt anletes svett...; Men om jag skulle återfinna henne, den sköna uppenbarelsen med det himmelska leendet? Nej, det var ingen jordisk qvinna. Men se, det är då bestämdt klädståndsfrun.» Han återvände till Österlånggatan, tänkte på att det redan måste vara sent på qvällen och fruktade att klädmäkleriboden redan vore stängd, och han sprang upp för Benikebrinken. »Min sann tror jag ej, att den sturske fattiglappen kommer igen», sade klädståndsfrun för sig sjelf. »Nå, karlen ser hygglig ut, och det är bestämdt synd om honom. Han är nog af bättre folk, tyckes det.» »Skåp, stolar och fågelburar och sådant der!» utropade Ragnar då han, något andfådd af språnget, stannade utanför klädståndet. »Det var ju så frun sade? Jo, nog kan jag försöka mig på att måla skåp med mera.» »Nå, det var galant», sade frun. »Vi skola nog komma öfver ens. Det är så godt att börja ju förr dess hellre. Kom till mig i morgon eller öfvermorgon. Jag bor vid Tjärhofsgatan, lilla gula huset strax på andra sidan om Tullportsgatan. Men då får herrn allt vara tidigt på benen, ty jag går hit ned mellan sju och åtta om morgnarne.» »Ja», stammade Ragnar. »Vet frun om det fins något ungkarlsrum der i granskapet?» »Hå kors! Ett sådant har jag just att hyra ut.» »Då tager jag det genast», förklarade målaren med mycken brådska. Klädståndsfrun började finna denna plötsliga ifver något misstänkt. Hon ansåg sig böra fråga efter den unge herrns namn. »Mitt namn? ...» Målaren rodnade. Icke kunde han säga sitt namn då det var fråga om att måla kistor och skåp. Det namnet hade ju varit ämnadt att stå på taflor som skulle väcka verldens uppmärksamhet. Han var icke fåfäng, men hade ett äkta konstnärssinne och aktning för hvad han åtminstone tänkt kunna uträtta. »Frun menar mitt tillnamn?» frågade han och såg villrådig ut. »Ja, det är väl klart. Förnamnet tänker jag ej använda. Så goda vänner äro vi icke åtminstone ännu.»