284 Länge stod han ined framgång mot det ständigt åter uppdykande begäret att söka på duken fästa det »flydda leendet», som i så många år aldrig vikit från hans själs öga. Han kämpade mot frestelsen, upprepade sitt »jag är handtverkare» och lyckades länge i sin strid. Men en dag vardt frestelsen honom för stark. Han gick från ett ofullbordadt arbete på verkstaden, skyndade ned till Anton Bendix’ färghandel, köpte duk och en konstmålares öfriga arbetsmedel, ilade hem, sprang upp på det lilla rummet, läste in sig och började måla som i forna dagar. Det var åter de gamla kända dragen som framkommo på duken och åter sökte han i dem lägga det Ijufva leendet; men förmågan att åstadkomma detta hade ingalunda ökats under de år han som handtverkare skött penseln. Mer än en gång lät han palett och penslar falla till sina fötter och kände den forna förtviflan återvända. Och likväl voro dessa ensliga stunder i den lilla vindskammaren hans käraste på hela dygnet, efter hvilka han längtade och som icke finge störas af någon annan sysselsättning eller lida intrång af något slags hinder. Han dolde sitt arbete der uppe för hela verlden, och ingen hade aning om hvad han der företog sig. Ingen annan än han sjelf skulle se dessa taflor, som han målade den ena efter den andra, utan att någonsin känna sig tillfredsstäld, men som han omöjligt kunde afhålla sig från att måla. Det var en plåga för honom, men en ljuf plåga, från hvilken han icke ville frigöras. »Tror, ni icke, att det är något hexeri med i spelet?» frågade han mig på fullt allvar. Jag skrattade, men det tyckte han ej om. »Hvarför skulle jag möta denna sköna unga q vinna just då jag hade min första något betydande tafla färdig och frossade i inbillningen öfver det uppseende den målningen skulle göra? Hvarför var den unga sköna just lik min målning, med undantag af det oefterhärmliga leendet?» Jag vågade förslagsvis framställa en förmodan om att hans lif-liga inbillning kanske spelat honom ett spratt, att han gått och tänkt på taflan och då trott sig se bilden lifs lefvande för sig, men också kommit att tänka på det han borde hafva framstält sin Psychebild med leende uttryck. Det var idealet som plötsligt rann upp för honom. »Den förklaringen duger ej», afbröt han. »Jag vet, att det var mitt ideal, men att det idealet då lefde, ty värr endast för att sedan alltid fly från mig. . . . Om ni visste huru jag kämpat för att qväfva tanken derpå för alltid! Jag kämpar ännu, men är städse den sva