285 gaste i striden. Flera årtionden hafva förflutit sedan den der decemberdagen, och likväl varar striden ännu. Jag ser det leende ansigtet framför mig bittida och sent, vaken och drömmande, men lyckas aldrig återgifva det på duken. Många gånger har jag trott, att jag vore på gränsen af vansinne.» Jag började också att tänka något dit åt, men så talade den svärmiske målarmästaren åter helt förståndigt, lugnt och som en vanlig hederlig borgare, och jag fann honom ganska klok, nästan allt för prosaiskt klok till och med, och det var ofta något bittert och torrt i hans uttryck, vida skildt från allt hvad svärmeri heter. En dag, det är väl ett par eller tre år sedan dess, kom jag till mäster Ragnarssons hus igen. Gesällerne stodo med armarne i kors på gården, och lärgossarne lekte i den öppna verkstadsdörren. Det var öfverraskande så der midt på dagen. Gamla Kristin kom emot mig, snyftade och förtäljde att mästaren vore illa sjuk. Han hade frågat efter mig och nu ämnat skicka bud på mig. Jag fördes in i hans sängkammare och fann Ragnarsson döende. Han stirrade en lång stund på mig innan han tycktes se hvem han hade för sig. Slutligen kände han igen mig, försökte att räcka mig handen men förmådde icke, och hviskade: »Det är slut... skada att jag icke hann måla ännu en tafla ... nog då lyckats ... känner det. Alla de gamla har jag... har jag...» Han tystnade, och blicken for som vanligt sökande ut i rymden. »Jag ser henne ... tydligare...» pustade han, sökte resa sig upp, men föll död till baka i sängen. Ett leende syntes i sista stunden på hans aftärda ansigte, det första jag sett på hans läppar. Han hade troligtvis funnit hvad han så länge sökt, det leende som under årtionden flytt honom. Den gamla tjensteqvinnan gret. Gesällerne talade om att genast gå till målaren Hedblom vid Tjärhofsgatan och höra efter nytt arbete. Lärgossarne sökte att taga ett bedröfvadt utseende, och det var utan tvifvel deras allvarliga uppsåt, ty mästaren hade alltid varit vänlig mot dem, men det lyckades likväl icke riktigt. Tanken på en hel rad fridagar var icke egnad att väcka sorger. Grann-qvinnorna samlade sig i porten och sysselsatte sig med en lefnads-teckning öfver den aflidne. Ingen af alla dessa kände honom egentligen. Jag bad Kristin följa mig upp till rummet på gafveln, men hon vågade icke, sade hon. Den åtrå, hon i så många år känt att få reda på hvad Rag-narsson hade sysselsatt sig med der uppe, vek nu för någon underlig rädsla, eller kanske hon icke ville göra sin husbonde emot efter