288 Lärkan hörs! Nyss ner ur molnen en visa klang så ljuf att ögat i tårar sprang; att återklangen, i månget bröst förstummat minnen af köld och höst; att hela nejden ljöd till helt gladt af hälften jubel och barnaskratt. Den första lärkan det var, som slog. Jag såg en drifva, som grät och log. A. T. Gellerstedt, Aprilmorgon. I dag fick solen ur sängen brådt och hvad hon log se’n kärvänligt godt? Jag tror hon log åt hvar glittrig bäck, som sprang och stänkte så frisk och käck; jag tror hon log åt att tufva grå stod klädd i håret med sippor blå;