299 männa arbetena någon gång blifva, hvad Agardh i sin mennisko-kärlek så vackert förespeglar, en härd, som i någon mån kan ersätta hemmets. I de flesta fall torde likväl härden representeras af krogdisken och trefnaden sökas i finkelglaset. Det oaktadt återvänder nog flertalet till ett ordnadt lif, i hvilket fall de, om ock sent, oftast lemna ungkarlarnes krets, men de, som qvarblifva inom den samma, gå i de flesta händelser ett större eller mindre förfall och en tidig död till mötes. Amfibierna mellan stackarne och vagabonderne utgöra på det hela en oskadlig, men tillika, praktiskt taget, tämligen onyttig klass af gamla ungkarlar på landet. De hafva icke sinne för ett husligt lif och ett ordnadt arbete och sakna tillika den öfverdådets kraft, som fordras för att bryta nya banor. Bland dem funnos, åtminstone för några tiotal af år sedan, åtskilliga ästetiska naturer, hvilka såsom kringvandrande spelmän eller vissångare inom ett större eller mindre område höjde sällskapsglädjen och höllo vid lif sinnet för en underordnad folkpoesi. De delade äfven klenare konstnärers vanliga öde: de njöto mycket, men ledo kanske ännu mer, ty lidandet var en ren och oomkullkastlig verklighet, då njutningen deremot låg i en fantasiens lek eller, än sämre, i en kroppslig Öfverretning som följdes af förslappning. De gamle ungkarlarne inom städernas lägre klasser tillhöra också i allmänhet någon af ofvannämda trenne kategorier, af hvilka den tredje der är talrikast representerad, och de hafva i alla tider mest förekommit bland fabriks- och yrkesarbetarne samt sjåarne. I de gamla skrånas tid voro de då vanliga gesällvandringarna kraftiga främjare af vagabonderiet, och som dessa voro förenade med ett nära på lagstadgadt bettlande — åtminstone i prestgårdar, hvilkas innehafvare voro sjelfskrifna gästgifvare för de vandrande gesäller-ne — inneburo de ej häller genom något tvång att arbeta det allra ringaste korrektiv mot ett nedsjunkande till stackarnes klass. Följden häraf vardt att, på samma gång en stor del yrkesarbetare från sina vandringar återkom med större erfarenhet och duglighet, stannade å andra sidan en ganska dryg procent hela sitt lif på landsvägen — någon gång för omvexlings skull tagande ett arbete, hvartill de småningom miste både håg och krafter — och somlige slutade det äfven der, andra åter i gesällherberget eller på lasarettet. Och våra dagars gamla ungkarlar bland arbetar ne i städerna föra knapt ett bättre lif eller få en fridfullare död. Visserligen ställer sig valet mellan arbete eller svält nu för tiden med en mera bjudande nödvändighet än förr, men begäret efter ett obundet lif och ohågen till ett ordentligt arbete äro därför icke