298 natur förenar i sin person båda slägtenas karakteristiska egenskaper. Stackarne inom den lägre landtbefolkningen äro i allmänhet icke de till karakteren svaga — i så fall skulle slägtet vara mycket större — utan snarare de i fysiskt hänseende klena, hvilkas brist på kroppskrafter gjort dem oskickliga till något styfvare jordbruksarbete. De egna sig derför åt något stillasittande yrke, vanligen skräddarens eller skomakarens och blifva lätt föremål för en icke alltid oskyldig drift af den välbildade manliga ungdomen, till följd hvaraf också flickorna lära sig att skratta åt och retas med dem. Detta gör de ursprungligen beskedliga stackarne ondt, så aft de småningom blifva bittra, ja ofta litet elaka och baksluga. På det intet missförstånd må komma i fråga med afseende på hrr by-skomakare och skräddare, skyndar jag mig att anmärka att de fleste af dem visst ej äro hvarken ungkarlar eller stackare, fastän de arbetsföre stackarne oftast träffas inom deras yrken. Ty det finnes en klass af ännu större stackare än de nämde. De utgöras af desse halfidiotiske lättingar, som man träffar här och der på landet. De äro vanligen rätt fromma, uträtta ganska villigt de lättare arbeten, som man sätter för dem, men gifva sig gerna å väg, sedan de fått ett mål mat. Inhysingar eller fattigstuhjon, som de merendels varit sedan sin tidigaste ungdom, hafva de aldrig haft större fordringar på lifvet än att slippa svälta och frysa, sak samma i det närmaste, hurudan födan och paltorna äro. Såväl den allmänna, som i synnerhet den enskilda barmhertigheten, fyller också vanligen dessa blygsamma behof, så att dessa stackare oftast äro rätt belåtna med sin eländiga tillvaro. Vida talrikare än stackarnes klass är vagabondernes. Den har också vida större anor, ty vagabonderiet är omisskänligt en af-komling — om än på sidan — från det oroliga och handel skraftiga vikingalynnet. I kusttrakterna gifva sig också vagabondnaturerna än i dag till sjös, gå ofta till botten eller på annat sätt försvinna fullkomligt för de sina, men flertalet kommer dock tillbaka som härdade, dugtige män, sedan stormarne på hafvet blåst bort deras äfventyrslusta, och desse lemna för det mesta ungkarlslifvet på samma gång som äfventyren. Inne i landet åter vordo sådana naturer förr i verlden värfvade soldater, formän, hästskojare, vandrare med eller utan något yrke samt rena bettlare. Nu för tiden blifva de for det mesta emigranter och järnvägsarbetare. Både förr och nu innebär denna vagabondklass en viss fara för fredlige medborgares lif, lemmar och egendom. Inom den samma börja nämligen de fleste, hvilkas öde det är att hamna inom våra straff- och för-bättringsanstalter. For andra åter kan väl kamratlifvet vid de all