305 vigtiga karaktersskilnaden mellan rumlaren och epikurén, tillåter jag mig dessutom hänvisa till den på grundliga och omfattande antropologiska studier stödda monografi, som Karl Kullberg — kammarjunkaren, icke akademisten — skrifvit, och som jag erkänner min oförmåga att åstadkomma något jämförligt med. Epikuréns lif står, såsom antydt är, icke öppet för hvem som hälst, hvilket deremot är fallet med enstöringens. Men det tarfvas antingen stort mod och stor sjelftillräcklighet eller också fullkomlig hopplöshet och lefnadströtthet för att välja det. De fleste välja det icke häller, utan hafva börjat sitt gamla ungkarlslif under mer sällskapliga former, men under tidernas lopp hafva umgängesvännerna gått bort för alltid eller dragit sig tillbaka, eller man har dragit sig tillbaka sjelf, ty den framskridna åldern har gjort en alt mer otålig med afseende på andras tycken och åsigter, och så står man slutligen på den punkt, att man får draga sig inom sig sjelf med sitt knarriga lynne och hålla till godo med att, då man icke kan få tyrannisera sina vänner, i sin ordning tyranniseras af sin hushållerska eller städerska. Detta blifver tusentals gamla ungkarlars öde. Någon gång är likväl enstöringen så karaktersfast eller så genstörtig, att han icke vill underkasta sig ens en qvinlig tjensteandes spira, utan hyser det oberättigade anspråket att sjelf vara herre i sitt hus. Detta lyckas dock aldrig mer än till hälften,: och äfven detta oftast blott på bekostnad af all husfrid. Om man undantager en eller annan s. k. läskarl, som är ytterst from, i fall man lemnar honom i ro på sin soffa med sin pipa och sin bok, är enstöringen också i allmänhet föga egnad att känna någon frid als. Som han just icke har något skäl att vara nöjd med sig sjelf, tager han sig af de oskyldigaste saker anledning till missnöje med allting annat. I synnerhet äro glada och lekande barn honom en styggelse, och det är intet skämt, när han påstår sig tycka mera om dem som tjuta och skrika, ty de bäras bort. Någon gång sträcker han sin ovilja äfven till den osjäliga naturen och anför såsom skäl för sin ovilja mot landet att »der är för grönt». Med knarrigheten förenar enstöringen ofta girighet. Liksom Tertullianus »trodde derför att det var orimligt», så samlar han, derför att han ingen har att samla åt. Någon gång hittas visserligen efter honom ett testamente, fyldt af åtskilliga mer eller mindre vackra donationer, och han får då i tidningarna en ståtlig minnesruna och titeln »den ädle gifvaren». Dock torde det ej vara så mycket bevändt med den ädelheten; den har icke kostat honom den ringaste uppoffring, han fick tillfredsställa sin samlarelust ända till sin sista dag och lem-