306 nade ifrån sig sin skatt, först då han icke längre kunde taga den med sig. Stundom kan det likväl hända att en gammal enstöring finner en särdeles trefnad med en annan af samma slag, till följd hvaraf de någon längre eller kortare tid lefva i det innerligaste förhållande, hvilket likväl alldeles oförutsedt kan brytas af de lumpnaste bevekelsegrunder. Så lefde här i Stockholm för ett par tiotal af år sedan tvänne ogifta gubbar, båda ämbetsmän och särdeles intresserade af studier. Den ene höll på att blifva blind och fick en obetydlig pension, hvarpå han flyttade till en liten vacker småstad, för att kunna lefva billigt och i tysthet. Den andre, som var jurist, leddes ordentligt och räknade månader och dagar, tills äfven han skulle få pension, då han ämnade flytta till den lilla småstaden för att få lefva tillsammans med sin vän. Om ett eller annat år gick också denna önskan i fullbordan; de bodde i ett par hus alldeles bredvid hvarandra, han läste ofta högt för sin halfblinde vän, och för -öfrigt promenerade de tillsammans och diskuterade lifvets stora frågor. Men det begaf sig så, att den förres värdinna hade en vacker trädgård och den senares åter åtskilliga höns, hvilka med större list, än man eljes tilltror dylika djur, transporterade sig in i den samma, der de på sitt sätt spelade mästare. Trädgårdens herskarinna vardt naturligtvis uppretad häröfver, jagade bort hönsen med stränga förhållningsorder att aldrig komma tillbaka, tillgrep derpå stenkastning, som gjorde ett par lytta, och slutade med att stämma hönsens egarinna. Denna, förut förolämpad af den med-fart, hennes älsklingar rönt, till följd hvaraf en och annan måst slagtas i förtid, vardt nu ursinnig och beklagade sig för sin hyresgäst, den gamle juristen. Denne hörde på henne förströdd, sysselsatt som han var med ordnandet af några naturvetenskapliga samlingar, och svarade blott: »Var lugn, madam lilla, jag skall föra hennes talan och tror icke att någon här är karl att vinna en process mot mig.» Men hvem kan döma om hans förvåning och harm, då han inför rätta fann sin gamle vän på kärande sidan. Träd-gårdsälskare och hönsfiende, som denne var, hade han nämligen åtagit sig sin värdinnas sak, »ty» — hade han sagt •— »fast jag icke är jurist, bör jag väl kunna sköta en så klar sak». Han utvecklade nu sitt käromål med mycken ironisk skärpa, så att rådstusalen, som var alldeles packad — ty ryktet om det ovanliga skådespelet hade snart spridt sig i den lilla stadshålan — genljöd af skratt. Detta förargade svaranden ännu mer, så att denne förlöpte sig, och inom kort hade båda parterna glömt så väl trädgård som höns och kastat sig in på de personliga invektivens slippriga område. Bägge