307 gubbarne erhöllo allvarliga tillrättavisningar och fingo plikta för oskickligt uppförande inför rätta, och den gamle juristen flyttade före veckans slut från staden, ty han kunde ej mera inandas samma luft som hans f. d. vän, hvilken gjort honom till ett åtlöje. En annan historia om ett dylikt fostbrödraskap må äfven få plats här, såsom betecknande för de gamle ungkarlarne, hälst i den icke blott lumpenhet och egoism drifva sitt spel, utan vid deras sida framträder den oegennyttigaste vänskap. I senare hälften af 1850-talet bodde i en liten småstad tvänne såsom särdeles täta ansedde gubbar utan familj: f. d. auditör X. och f. d. apotekaren Y.? den senare dock ansedd att väga dubbelt mer än den andre och bröder emellan värd sina goda hundratusen banko. Under krisen 1857 kom den förre till den senare med ett bedröfvadt ansigte och berättade att hans lilla förmögenhet, på grund af förluster, var nästan alldeles slut, så att han såsom frukten af ett lifs sträfvande såg för sig ruin och brist på gamla dagar. Apotekaren afbröt honom med tårar i ögonen: »Kära bror, tala icke så. Här bor ju jag i ett stort tvåvåningshus, du kan taga den öfre våningen, och vid mitt bord fins det alltid en plats för dig. Tänk hur trefligt det skall bli! Nog kan det vara ledsamt för dig förstås, men för mig synes det som en ren lycka.» Auditören sträfvade emot och mumlade något om ett nedsättande beroende, men apotekaren var ifrig samt svor och förbannade sig på att något sådant icke skulle komma i fråga, ingen mer än de behöfde veta något om saken, det kunde ju synas som om de för sin ömsesidiga trefnad flyttat tillsammans, och vännen skulle blifva lika god herre i hans hus som någonsin han sjelf. Så skedde också och fortfor i många år. Upp-stodo någon gång små tvister, på grund af olika tycken, gaf apotekaren af grannlagenhet efter och fann sig rätt väl vid att i många afseenden spela andra fiolen i sitt eget hus. Hvad som gjorde honom ledsen var blott de täta besök, vännen mottog af åtskilliga länsmän och tvetydiga affärskarlar i trakten, ty det bevisade att denne ännu ej fullt klarerat sina affärer, men på sina anbud om penninghjelp fick han alltid afslag. En annan anledning till oro var ock att auditören ofta satt sent uppe på nätterna, och en gång, då apotekaren af sin ängslan drefs att se efter huru det var fatt med honom, fann han, då han kom upp, dörren stängd och hörde vännen gräfva i papper och mumla siffror för sig sjelf, hvaraf han förstod att han om nätterna grubblade öfver sina affärer och fördubblade derefter sin grannlagenhet mot honom. Efter loppet af en tio år dog auditören. Den öfverlefvande vännen sörjde honom hjertligt, stälde till en ståtlig begrafning och förklarade för ut