310 Hon stälde vattenkrukan ifrån sig och satte sig på bänken vid min sida. Men jag visste knappast, hvad jag skulle säga henne. Ännu i denna stund tycker jag mig se hur hennes svarta hårflätor med den röda törnrosen i hårfästet, skimrade som ett oredigt töcken för mina ögon. Hennes barnsliga, omisstänksamma oskuld kom mina kinder att rodna. Hon var en engel, tänkte jag för mig sjelf, och jag tyckte nästan att det lät som en hädelse, då mina läppar, i öfvermåttet af förtjusning, framhviskade detta »Cseretlék», detta ord, som man väl kan öfversätta med: »jag älskar dig», men hvars trånande tonfall intet annat språk kan återgifva. Det var på senhösten 1848, fortsatte han efter en stunds tystnad. Upproret i Ungarn hade kallat allt flere österrikiska trupper på andra sidan Leitha. Det ena regimentet efter det andra tågade genom Leopolstadt ut på Pratern, för att sedan på Donau fortsätta sin färd till Pressburg. Jag har glömt att säga er att jag är ett wienbarn. Min far var en ansedd borgare i Leopoldstadt, och jag sjelf, när dessa händelser tilldrogo sig, en nittonårs yngling, liflig och glad, som wienbarn i allmänhet äro. Hvad var derför naturligare än att jag skulle känna en stark åtrå att få följa de ståtlige trupperne äfven bortom Pratern. För hvarje nytt regimente ökades min håg för soldatens yrke. Min far tvekade dock länge att gifva sitt bifall. Han var en borgare af gamla sorten, och hatade både militärer och adelsmän. Hvad som nu särskildt förtröt honom var att kejsaren kallat Ryssland till hjelp mot ungrarne. »Mot sina medbröder» svarade han mig alltid, på mina ifriga böner, »vinner man ingen ära och hvem som strider mot menniskans frihet, blir aldrig annat än en äfven-tyrare. »Stanna derför qvar och blif en redlig köpman som din far, då har du bröd till döddagar och behöfver icke slå ihjäl dina med-menniskor för att kunna lefva». Min enträgenhet segrade dock till slut, och tack vare några mäktige gynnares förord fick jag anställning som kadett vid ett chevauxlegers regemente, hvilket nyss förut aftågat till gränsen. Med hufvudet fullt af lysande framtidsdrömmar skyndade jag att köpa mig häst och uniform och försedd med några dukatrullar samt med rekommendationsbref till flere bland regimentets äldre officerare gaf jag mig åstad på vägen till Pressburg. Framtiden hägrade löftesrik i mina tankar och min enda sorg var att kriget skulle sluta förr än jag fått råka mitt regimente och haft tillfälle att utmärka mig. Men hvar fans detta regimente? Ingen kunde upplysa mig derom. I Pest skakade man misstänksamt på hufvudet åt mina