311 frågor och de civila myndigheterna voro nära att taga mig för en spion. Trött på att fråga, beslöt jag slutligen att på egen hand söka reda på det samma, och en kulen höstdag trafvade jag gnolande i väg öfver de vida slätterna på andra sidan om magyarernas hufvudstad. Vid hvarje bivuak frågade jag efter mina blifvande kamrater, men alltid fick jag samma svar: ingen hade sett dem. På detta sätt kom jag till förposterna vid Hatvån. Här gaf man mig det rådet att höra efter i några byar längre söderut, som man kunde se från bivuaken. Det blef en mörk, regnig höstnatt. Den ena bivuakelden efter den andra lemnade jag bakom mig. Snart hade jag förlorat den sista ur sigte och det rödaktiga töcken, som omgaf honom, miste småningom sitt sken i de täta, kalla höstdimmorna. Men hvart jag än spanade, kunde jag icke upptäcka någon ljusstrimma, någon by i den mörka omgifningen. Min häst var uttröttad. Han sjönk ned ända till knävecken i den djupa väggyttjan. Helt säkert hade jag inslagit orätt väg, tänkte jag, ty de byar, som vi sett från bivuaken, borde hafva legat på högst en mils afstånd derifrån och jag hade i skarpa takter ridit fulla tre timmar. Jag ärnade derför vända om, och skulle just ordna mina tyglar, då en skarp blixt lyste till vid vägkanten. Jag mins att jag föll, att ett oredigt buller nådde mina öron, men hvad derefter följde har jag aldrig kunnat erinra mig. Det var redan full vinter, då jag återkom till medvetande. Från min säng kunde jag se ut genom fönstret öfver ödsliga snöfält. På en låg träpall vid sängen satt en ung, svartögd flicka. Hennes fina händer ordnade mjukt och varligt förbandet på min panna. Jag ville tala, jag ville fråga hvar jag var, hvem hon var, men hon lade med en högvigtig min sin hand på min mun. »Först när snön gått bort får Ers nåd tala vid Maritza», sade hon leende, liksom hon förstått mina tankar, och då dessa ord endast ännu mera stegrade min nyfikenhet nickade hon vänligt förebrående åt mig och försvann genom den låga dörren. Fälten utanför mitt fönster miste småningom sitt hvita täcke och höljdes i dimmor. Allt rödare vordo skyarne vid horizonten, allt häftigare nattvindens tjut, då han brusade fram ur molnen. Men inne i den låga kammaren sprakade risknipporna allt muntrare på den flata spiselhällen. Maritza skämtade och hade tusen upptåg för sig. Än sjöng hon vilda, rusande czardas, än dansade hon äggdansen med lekfullheten hos en kattunge och vigheten hos en ekorre. Den gamle doktorn, som någon gång besökte mig, lofvade