313 höllo på att vid ölkruset och tobakspipan utveckla sina åsigter i politiken och förtro hvarandra sina aningar om framtiden. Det var nämligen en brydsam tid som kommit. Görgeys här hade nyligen lemnat byn på tåg mot bergen, och österrikarne under Jablonowsky följde honom tätt i spåren. Man var således mellan tvänne eldar och derför voro kloke vänners råd mer än någonsin af nöden. I en vrå på sidan om den stora spiseln, dit hvarken det osäkra skenet från den slocknande torfelden eller från de matt flämtande talgljusen på disken trängde fram, suto jag och Maritza, ömsom hörande på samtalet, ömsom hviskande med hvarandra. Om det var sannt att Jablonowskys korps var i antågande, måste jag snart lemna min tillflyktsort, ty med denna korps tågade äfven mitt regimente. Jag ville derför att hon skulle lofva mig att snart komma till Wien, men skämtande svarat att hon tyckte att det var elakt af mig att önska henne utomhus i ett sådant väder, då icke ens den raskaste husar ville rida öfver slätten. »Ett minne kan väl Maritza gifva mig?» sade jag slutligen. »Gif mig endast det lilla bernstenskorset, som du bär om halsen? »Då skulle jag älska dig». »Du älskar mig då ej mera?» Hon vände sig bort, som om någon skulle hafva ropat henne. »Om du gifver mig din kokard», sade hon hviskande, »skall du få mitt kors». Detta hade varit det samma, som att ingå vid de frivillige husarerne, och jag älskade äfven mitt fädernesland. Medan vi som. bäst gnabbades, hördes hästtramp och bjeller-klang utanför på gården, och strax derpå insteg i rummet en kortväxt, svartmuskig man, insvept i en vid respels. Han slog sig ner vid bordet, sedan han först artigt bedt de öfriga gästerna om deras tillåtelse, och vardt snart en af de ifrigaste i talet. Han kom från Galizien, sade han, och var till yrket vinhandlare. Han ärnade sig nu till Bukarest i affärer. Hans utseende behagade mig icke från första ögonblicket, men han hade mycket att berätta om Görgey och hans officerare och hans målande beskrifning öfver striden vid Braniskopasset vann stort bifall, isynnerhet när han beskref huru Görgey låtit sina officerare dansa i Iglo och sjelf i mörka natten ilat till sina förposter, för att på branta, isfylda bergvägar föra dem i ryggen på österrikarne och derigenom banat väg för sin instängde här. Samtalet vardt småningom allt lifligare. Man öfverbjöd hvarandra i beröm öfver de tappre honved och i hotfulla utrop mot mina landsmän. Ingen grymhet var nog stor, för att icke tillvitas