314 desse senare och en hederlig borgare, som troligtvis aldrig varit utom sin fäderneby, svor vid alla helgon, att han sett huru österrikarne tagit till fånga unga magyarflickor och strukit salt under fotbladen på dern, för att derefter låta sina getter slicka derpå, på det att de stackars offren, sade han, skulle dö af den förfärliga skrattkrampen. Jag hade varit så upptagen af samtalet, att jag icke uppmärksammat det som försiggått i mitt närmaste granskap, då ett half-qväfdt utrop kom mig att vända blicken på min granne. Aldrig förr hade jag sett ett sådant uttryck i Maritzas vackra anlete. Hennes kinder glödde af feberaktig eld, hennes ögon blixtrade. Hon lutade sig framåt, liksom för att icke mista ett enda ord af samtalet. När berättaren slutat, kunde hon icke längre styra sina känslor. »Hör fader», utropade hon lidelsefullt, i det hon rusade fram på golfvet, »hör nu en gång att vilde Nikolas har rätt. Nu får du veta af främlingar hur hvitrockarne behandla oss, magyarqvin-nor. Men vid den heliga jungfrun, deras tid skall ock komma. Du har ofta sagt, fader, att jag vore det vackraste ansigtet på denna sidan Hatvån och att mången ung man ofta talat till dig om sin kärlek för Maritza. Finnes då ingen Csicos eller Gulyas, som vill öfvergifva sina hjordar, för att hämnas oss? — Jag ville offra mig åt den sämste af dem, for döden på en enda officer bland dessa vilddjur». Hennes röst dallrade med sällsam klang. Det var tänkte jag, det kalla stålet, som hade gömt sig under de sammetslena dragen. Men plötsligt vände hon sig åt den sida, der jag satt. Ångrade hon hvad hon nyss sagt? Det syntes så. Hennes ögon skimrade ju af fuktig glans. Ett ögonblick och hon hade flätat sina armar kring min hals. »Det var icke du», sade hon häftigt, afbrutet, i det hon lidelsefullt kysste mig. »Sade jag icke, att jag icke menade dig....». Innan jag hunnit hemta mig från min förvåning, inrusade skänkgossen, blek och halfskrämd. Han hade nyss fått höra sade han, att Jablonowskys korps närmade sig staden. Denna underrättelse skingrade gästerna inom ett ögonblick. Den förste som aflägs-nade sig var främlingen. Han hade förkylt sig, sade han, och drog sig derför tillbaka på sitt rum, sedan han först beställt åt sig varm lemonad, för att, som han sade, utdrifva kylan. Följande dag kom mina landsmän. De stannade i fyra dagar. Under hela denna tid lemnade icke den kortväxte främlingen sitt rum och lika troget som Maritza vårdat mig, vårdade hon nu honom. Hon hade knappt en blick för mig, men jag glömde likafullt mitt fädernesland, min kokard — och mitt regimente tågade förbi utan