315 mig. Jag var utvexlad, återköpt för mina landsmäns blod. Men i mitt kärleksrus svek jag min fana. Mitt hopp att Maritzas köld skulle försvinna, var emellertid fåfängt. Hennes samtal med främlingen tycktes hafva utöfvat ett sällsamt inflytande på henne. Hon hvarken sjöng eller skrattade, hon var tvärtom mera hård och sluten än någon flicka vid hennes ålder brukar vara. Det var en vacker stjernklar natt, några dagar senare. Månen sänkte sig röd och töckenhöljd mot den mörka slätten, för att snart försvinna mellan de långsträckta skyarne vid synranden. Jag hade svårt att sofva i min qvafva kammare. Slutligen fram emot midnatt föll jag i en lätt halfslummer, hvarur jag likväl plötsligt åter väcktes af ett lätt buller liksom af någon, som ville bryta sig in till min kammare genom dörren. Jag skyndade ur bädden. Men så väl i rummet som ute på gården rådde mörker och tystnad. Månen hade gått ner, endast stj ernorna tindrade matt och afbrutet genom de förbiilande skyarne. När jag vände mig om för att gå tillbaka, tyckte jag likväl att något rörde sig långt ute på slätten. Var det endast vindens sus, som nådde mitt öra? Det lät ju som ljudet af hofslag. I min inbillning tyckte jag mig se huru tvänne mörka skepnader i vildt ilsprång flydde öfver slätten. Jag erinrade mig nu, att jag drömt något medan jag sof. Maritza, tyckte jag, hade smugit sig fram till min bädd. Hon hade varit resklädd och hållit i ena handen ett blänkande föremål. Hon hade böjt sig ner öfver mig, såsom hon brukat, då hon vårdade mina sår, hennes läppar hade vidrört mina, i samma ögonblick hade en mörk skepnad visat sig i dörren, och åstadkommit det buller, hvilket gjorde att jag vaknade. Följande dag var Maritza borta. Ingen visste hvart hon tagit vägen. Man hade sett en främmande Csicos qvällen förut komma in i skänkrummet, som bedt om härberge öfver natten. Han hade haft mycket att hviska till henne. Äfven han var borta. Hennes gamle far väntade henne dock tillbaka, sade han, innan qvällen. »Maritza», sade han, »har aldrig försummat sina sysslor, äfven om hon någongång haft sina galna upptåg i bygden». Jag hade dock min särskilda mening, ty på golfvet vid min säng hade jag funnit hennes bernstenskors. -x- -x- -X-