hvilken han nedsjönk ända till hjulaxeln. Men mina order voro tydliga. På ett visst klockslag skulle jag infinna mig i Hermanstadt för att följa kommendanten på en inspektion utefter gränsen. Nya hästar stodo derför tillreds och efter ett kort uppehåll, pinglade och knarrade min vagn ut genom motsatta tullen. Hela dagen färdades jag i enformigt lunk öfver den ödsliga slätten. Kusken ropade sitt enformiga »ho, oh ho!» och klockorna hvilka likt drufklasar hängde vid hästhufvudena, pinglade takten i afbrutna staccaton. Efter det gråa töcknet kom natten. Ljuskretsen, som omgaf vagnslyktorna, flyttade sig långsamt och enformigt fram öfver den svarta vägfåran. Men det gälde att hafva tålamod. Den öde slätten, som ännu låg framför mig kände jag sedan krigstiden. Der skulle icke allt verldens guld kunnat förskaffa mig någon större beqvämlighet än den jag hade i min vagn och bergsbygden, som sedan vidtog, var icke mycket gästvänligare. Ett och annat träd, som råkade inom ljusskenet, sade mig slutligen att vi närmade oss bergen. Vägen blef nu fastare och utan att jag märkte det, föll jag i denna oroliga, afbrutna slummer, som man får på resor, men som snarare tröttar än vederqvicker. En häftig ryckning på vagnen kom mig plötsligt att spritta upp. Men innan jag hunnit reda mina tankar, var jag af kraftiga händer flyttad ner på marken. Mörka skepnader rörde sig kring vagnen. Jag hade råkat i händerna på ett röfvarband. Sedan anföraren öfvertygat sig att ingenting af värde lemnats, satte det sig i marsch uppför en smal bergsskrefva, som utmynnade ett kort stycke derifrån. Denna vidgade sig inom kort till en djup dalklyfta, tätt öfvervuxen af resliga granar, hvilka stundom slöto sina toppar till hopa öfver oss. En liten bäck hoppade ner mellan klipporna och vid kanten af den samma slingrade sig stigen allt brantare upp för berget. Icke ett ord yttrades, endast då och då en svordom, när ett plaskande gaf till känna att någon halkat ut i vattnet. Plötsligt reste sig berget tvärbrant i höjden och väldiga klippblock sköto hotande ut öfver våra hufvuden. Nu gjordes halt. Jag såg mig förvånad omkring åt alla sidor. Hvar, tänkte jag, kunde man finna en väg från detta-trånga utsprång mellan himmel och jord? Då hördes tätt invid mig ett sakta prassel, och vid det jag vände mig om, varseblef jag en mörk öppning i berget, som visade sig vara ingången till en af dessa grottor, som äro så talrika i denna del af Karpaterne. Innan jag viste ordet af, stod jag der inne framför en rykande torfeld.