323 Medan jag förvånad såg mig omkring, kom en storväxt, svart-muskig man emot mig ur mörkret. Han såg på mig länge och uppmärksamt. Derefter pekade han med handen på en utskjutande afsats i klippväggen. »Ställ dig der, hund», sade han i det han drog dolken ur gördeln, »S:t Nikolas vill dansa i afton! Nå har du någon synd på samvetet, så ut med den», — fortsatte han, då jag syntes tveka, »vill du göra mig till arfvinge af ditt adelsgods, eller har du må hända en käresta i lifvet, som du vill att jag skall helsa, — men tänk icke på det, min gosse», hånskrattade han, »S:t Nikolas är en god patron och ger dig mer än du förtjenar. — Se bara hur det blänker. Nå skynda!» röt han, och stampade med foten »eller vill du komma dit ner i det mörka helvetet!» Denna tanke tycktes behaga honom. Han stack dolken tillbaka och närmade sig utgången, men der hejdade han sig. En qvinno-skepnad, som jag hittills icke varseblifvit, trädde plötsligt fram ur skuggan och ställde sig mellan honom och öppningen. »Känner du honom Nikolas?», frågade hon i gäckande ton. »Håll dig stilla, qvinna», svarade han, synbart öfverraskad af hennes åsyn, »eller det går dig icke väl i qväll». »Väl eller illa, sköter jag sjelf, men svara Nikolas, känner du honom?» Hon vände sitt anlete medan hon talade så det kom mellan mig och eldskenet. Aldrig glömmer jag hennes åsyn. Hvilket hemligt elände grinade icke ur de infallna ögongroparna, huru bleka voro icke hennes kinder, huru vissnade hennes tunna, blå läppar. De oroliga blickarne vexlade i kapp med de stormande, rosslande andetagen. Hon sträckte sina spöklika, knotiga händer ur det svarta, trådlika skynke, som fåfängt sökte skyla hennes bruna lemmar. Det var en ande, snarare än en menniska. »Gå din väg, Maritza», sade mannen med vekare stämma i det han strök det hoptofvade håret ur hennes anlete, »den här affären är icke för dig». «Du låter då honom också gå?» »För att han skulle sqvallra för nästa gendarm — har du sett någon hvitrock gå ut härifrån? — Men säg qvinna, hvar har du varit i qväll, du är ju våt af regnet?» Hon svarade icke. Denna fråga öfverraskade henne tydligen. Men hennes förvirring undgick hans blickar. Vid namnet Maritza hade jag nämligen tagit ett steg framåt golfvet och detta fäste i stället hans uppmärkamhet. »Tillbaka hund!» skrek han så att det genljöd i de tomma