330 Qvinnan. När Adam solo i Eden gick, han leddes dugtigt — det var naturligt — tills han till sällskap ett refben fick, — förstås, jag talar figurligt. En ros mer skön ej i Eden fans, och båda trifdes så väl tillsamman och han var hennes och hon var hans i fröjd och gamman. Men se — en nabo de hade: Fan. En middag bjöd den ämabla grannen mor Eva artigt en astrakan och hon — »gaf med sig åt mannen». Och så blef snöpligt kalaset störd t af barska ängeln med jätteriset, och utan misskund blef paret kördt ur paradiset. Nu blef dieten båd’ si och så och mödan tungsam och födan mager: hvad öknen hade att bjuda på var hvarken ros eller lager. Och Adam knotade. Till hans bröst då smög sig vänlig och blid hans Eva och skänkte glädje och frid och tröst och kraft att lefva. Förbi var smekmåna ns kyssduett och bleknad, vissnad var tjusarinnan, mèn nu först märkte dock Adam rätt Vår Herres mening med qvinnan. Och lätt blef mödan och sorgen svann, —-och fast han satt der på öde heden, vid Evas sida han åter fann ett nyfödt Eden. Man undrar väl, af hvad skäl jag vill så kända fakta på nytt berätta, — nåväl, hvad dermed jag syftar till