332 Väl, Adams son, är du gamla karln med mognad bug och med skäggig haka, men än till tiden då du var barn din tanke längtar tillbaka. Din horisont var väl ej så stor: din hela verld var då modersfamnen, — men än som då har du hos din mor den bästa hamnen. Hvem lärde dig, hedersman »in spe», det rättas vägar att vackert trafva? Hvem gaf dig nyckeln till ABC och lärde pilten att stafva? Hvem sådde själslifvets högre frön i barnets själ och dig lärde, broder, att barnsligt stamma din första bön? Det var din moder. Du växei1 opp. I kamraters lag du pröfvar krafter med andra gossar. Men vikingblodet gör heta slag, när det på kinderna blossar; när så du stormar och rasar vild, som onda sinnet inom dig lyster, — hvem tämjer dig med en blick så mild? Din snälla syster. Och du blir yngling och du blir kär — två ord som säga precis detsamma —: nog händer än, att du råkas plär i lag, der bröderna glamma; men snart du ledes vid vänners ring och deras bråkiga »fröjd och gamman» och som en mygga du kretsar kring den hulda flamman. Du stackars mygga! Den trolska dans du dansa får, som väl undgår ingen: alltmer du bländas af flammans glans, alltmera sveder du vingen; än sjuder pulsen din tropiskt het, än stelnar den liksom is vid polen; du irrar kring som en mörk planet och hon är solen. Men lifvet ler i couleur de rose, när hon besvarar din ömma låga, — och en gång sker det: en korg, förstås, kan aldrig komma i fråga!