333 I kärleksrus nu du famlar kring — en blind, som leds af den blinde guden — och ser i verlden blott ett’, den ring du fått af bruden. Bä blir du gift. I ditt lilla bo du gär och stultar omkring' belåten, och brödraringen kring bålen, jo, den ger du vackert på båten. Hvem är, som vållar det undret, hvem, att så du vännerna näns försumma? Jo, hon som skapat ditt trefna hem : din rara gumma. Och delad glädje är dubbel fröjd och delad sorg är blott halft bekymmer: vid hennes sida du sitter nöjd, tills engång aftonen skymmer. När lifvets urverk med ens står still och anden flyr till sitt hem tillbaka, -ditt brustna öga hon täcker till, din trogna maka. Ett kärnigt ordspråk en dag jag fann. Det var arabiskt. Så lydde orden: — '»Tre ställen känner jag, der en man »kan finna sällhet på jorden; »blott der han söker, om han är klok, »den enda tryggande, lugna hamnen: »på hästens rygg, i den vises bok, i qvinnofamnen.» Den tanken klingar. Men är den sann? »Den vises bok» ger nog anden föda, men hjertat svälter dervid. Välan, »på hästens rygg»? Der bor möda. Ja, fråga bara hvar hästgardist! Han kan nog måla med färger bjerta. — Nej, lyckan bor blott, det är då visst, vid qvinnans hjerta. Hvad vore lifvet, om qvinnan ej deråt gaf värma och färg och dager? Mot hennes blyga förgät-mig-ej hvad är den grannaste lager? Ack ja, det blott är för hennes skull vi söka ära och klick på fracken, det är för henne vi samla gull: vi »dra till stacken».