351 sta ögonblicket när man satt sig till bords, får man en liflig känsla af att dessa varelser, med hvilka man kommit i en så nära beröring, måste vara ens nästa, och vidare att här icke är fråga om en fransk »table d’höte» utan ett svenskt matlag. När derpå ät-ningen skall taga sin början och skeden foras till munnen, träffas vid första försöket alla armbågar liksom af en elektrisk stöt, och gnistan flyger upplifvande kring hela bordet. Sedan armbågarne på detta sätt formerat bekantskap, komma personerna snart efter inledande bekantskaps-preliminärerna med en vänlig öfverenskom-melse att kröka på armen hvar sin gång. En och annan kullstjelpt ölbutelj, ättikflaska eller såskopp — alltid en följd af att två till hvarandra gränsande armar krökts samtidigt — ökar endast tref-naden. Aldrig är det lättare att tilltala en obekant person på ett skämtsamt sätt, skulle han äfven vara klädd i gröna glasögon, än vid matbordet i en ångbåtssalong; och detta gäller ej blott gran-narne vid sidan utan äfven grannarne midt emot. Dessa senare träffar man öfver soppan, vid hvarje sked-tag bockar man sig emot dem öfver det smala bordet, så att man nästan snuddar vid deras tupé, hvilken å sin sida visar ett lika vänligt tillmötesgående, och när man tittar opp, är man sin »vis-å-vis» så tätt in på näsan och ser honom så plötsligt och allvarligt in i hvitögat, att man är färdig att brista i skratt. Ja, i sanning, denna »téte-å-tète» måste på goda lynnen göra en komisk verkan; all presentation af tredje man är öfverflödig, man känner att ordet är fritt — fritt som kolsyran i sodavatten, — det måste ut. — De bekantskaper man på detta sätt knuffat eller stångat sig till, stärkas sedan vid kaffebordet uppe på däck och utvecklas under fortsättningen af resan med en förvånande hastighet genom t. ex. utbyte af cigarrer och utbyte af tankar m. m., genom gemensamt hoppande i land och gemensamt promenerande vid slussar och anlöpnings-ställen och kanske slutas de ofta med att bli bekantskaper för lifvet, kärare än många som tillkommit på ett mera regelbundet sätt. Uppkomna på däck efter middagen sågo vi oss mätta, glada och rödlätta omkring, skinande af denna belåtenhet som man alltid känner, när man efter en ångbåtsmiddag kommer på däck, bärande som bomull kring hjertat det lugnande medvetandet, att man ej har något annat att göra än just att vara mätt och belåten och flyta med ångbåten. När vi nu blickade oss omkring, funno vi att vi ångade fram på en sjö eller vik och nalkades i sakta mak ett bruk, hvilket af »Brukspatronen» tillkännagafs vara Upperud. Bruket kunde för resten gerna för oss ha hetat hvad som helst och sjön äfven. Sådant är man icke så noga med efter intagen mid