350 i gästrummet, och om man väckes af tuppen eller vällingklockan på morgonqvisten, så blir man icke ond, icke heller när jäntan klif-ver in klockan sex och tar stöflorna; man somnar och drömmer om idel idyller och filbunkar, tills man med ens väckes af den fryntlige värden med ett väldigt »God morgon, sjusofvare!» — Blaserade herrar stadsboar, hvad sägen I om min idyll? Låter den icke som en vederqvickelse ? När min reskamrat och jag stego ombord på »Laxen» vid Dal-bergså — en liten lastageplats några mil norr om Wenersborg — hvimlade akterdäcket af en brokig samling passagerare. Vi funno bland annat en grosshandlare, èn stadsmäklare, en brukspatron, en officer, en landtbrukare, en lektor, en häradsskrifvare, en magister,. 3 studenter och 3 skolgossar samt åtskilliga damer i olika mönster och »kulörer» — men, mirabile dictu, ingen engelsman; och detta säger jag med verklig ledsnad, ty jag tycker aldrig att jag gör en riktig resa, vare sig på ångbåt eller jernväg, om jag icke har en engelsman i min närhet, som vänder ryggen åt de vackraste ut-sigterna. Af passagerarne kände jag somliga, somliga kände andra och andra kände de öfriga, så att när under resans fortgång somliga presenterat mig for andra, och andra presenterat somliga och mig för de öfriga, så blef af denna rad af bekantskapslänkar en verklig krans, som sirligt d. v. s. med nigningar och bugningar sammanknöts vid båda ändarna, hvilka utgjordes af mig och »de öfriga». Att under sådana förhållanden en resa i vackert väder skulle bli treflig, faller af sig sjelf. »Laxen» tycktes också vara vid ett helt annat lynne på Venern än på Göta elf: han rullade och sprattlade af idel förnöjelse, ty att säga, att det var af någon sjögång, skulle vara att förolämpa den lilla båten, då Venern knappt mer än krusade sig. Vi anlände vid middagstiden till slussarne vid Köpmannabro, och dermed hade vi alltså gjort vårt inträde i den första länken af Dalslands kanal. Du väntar dig väl nu en intressant beskrifning Öfver detta ställe (Köpmannabro), men som jag redan vid min ankomst dit anade något sådant, så gick jag ner i salongen till det färdigdukade middagsbordet, ty beskrifningar öfver ställen ha aldrig varit min starka sida. För öfrigt har jag, uppriktigt taladt, rest så många gånger förbi Köpmannabro landvägen, att min förlust af stället är lika liten som din af beskrif-ningen. Deremot kan jag till blifvande resenärers förnöjelse omtala, att middagen på »Laxen» var förträfflig, och, hvad mer är, att den var »småtreflig», hvilket, utom det för tillfället angenäma sällskapet, torde härleda sig deraf, att man i matsalen på »Laxen» är tillsammans» i detta ords egentligaste bemärkelse. Redan i för