353 vis icke att äfven beundra den förtjusande utsigten norrut öfver sjön Åklången på andra sidan af berget och tågade derpå ned en kortare väg än vi kommit, besågo aqvedukten och vattenfallet på närmare håll och återvände till ångbåten i god ordning och just i lagom tid att få fara öfver aqvedukten och se det brusande vattenfallet rakt under oss, liksom om vi med ångbåten sväfvade öfver det i luften. Utkomna på »Åklången» (jag tror det är bäst, att bror går efter en karta, ty nu börjar jag bli tråkig) hade vi en förtjusande utsigt både norr- och söderut. Vid Håfverud hade naturnjutningen blifvit satt i gång, och nu gick den med full fart hela vägen. Man pekade ut för hvarandra vackra punkter på olika håll, man beundrade skuggor, ljuseffekter och färgtoner. Dagens hetta, skor-stens-sot, matos, plaskning och stampande minskade ej nöjet af den vackra färden. Det var som om solen strålade in uti alla lynnen. När vi kommo fram mot Buterud vid ändan af sjön och lupo in i kanalen vid sidan af den forsande elfven, så såg jag någonting, som jag vill i förtroende tala om för alla snälla gossar, som möjligen komma att under sommarferierna göra samma resa som jag, jag såg den sluttande sidan af venstra banken nästan hela vägen rodnande af smultron. Nu skall jag säga er, hvad ni ska’ göra. Så fort båten vid slutet af kanalen kommit in i slussen — beklag-ligtvis är det icke mer än en sluss, men jag tror, att den tar minst tio minuter, alltså det samma som en rast i skolan — så skall ni hoppa bums i kanalen, och sedan skall ni lägga benen på ryggen och kila »allt hvad tygena håller» tillbaka till kanalbanken ett godt stycke nedåt. Sedan får jag önska er »smaklig måltid», ty jag skall säga er, smultronen på Dal och synnerligen på den der kanalbanken äro icke som vanliga smultron, de äro nästan dubbelt så stora och dubbelt så röda och saftiga. Men, hvad ni gör, glöm er icke qvar på banken utan var på er vakt och ät med det ena ögat på smultronen och det andra på ångbåten (denna skelning torde ej vara vacker, men det är ingen som ser den). Naturligtvis har ni öfver-enskommit med en af passagerarne om ett tecken med näsduk från akterdäck i sista stund, ty annars kan det gå med er som med de tre skolgossar, hvilka voro med på samma gång som jag. Båten blåste en gång, de hörde ej — en skolpojke blåses inte bort från ett smultronställe i första taget —; båten blåste en gång till, med mera styrka: de spetsade öronen halft omedvetet, men alla öfriga sinnen och hjerta och mage hängde helt och hållet vid smultronen; båten blåste tredje gången och nu ropade äfven magistern, deras informator, med torndönsstämma från ångbåten, och genom dessa