354 förenade krafter lösrycktes de ändtligen och rymde från banken, eftersom de icke kunde rymma med banken, hvilket de utan tvifvel lika gerna skulle ha gjort som mången annan före dem. Men nu ville olyckan att, när de satte i gång, så satte ångbåten också i gång — och de blefvo efter, menar du? Ah nej, så illa gick det ej: i grefvens tid, medan ångbåten skred långsamt genom slussen, kommo de tre förrymda kassörerna i smultronbanken, sjelfva röda som smultron, sättande öfver alla hinder, och skuttade i ett hopp på båten. Nog blefvo smultronen skakade på vägen; men det är gudskelof med barnmagar som med medikamentsflaskor, de kunna med fördel skakas om, hvar gång någonting intages, utan att det bekommer dem det ringaste; ja, de torde till och med, likasom nämnda flaskor, »böra omskakas väl hvarje gång». Varen nu icke rädda, mina unga vänner, att de tre pojkarna icke lemnade något qvar: hela banken skulle rodna af bara förargelse, om den finge höra, att dess kredit vore så liten; men framförallt (och detta är »sensmoralen») glömmen ej, att när »Laxen» blåser för tredje gången, så kunna inga smultron på jorden förmå honom att stanna. Laxen gled nu långsamt och värdigt ut ur kanalen, och hans lugn tycktes ej ens störas deraf, att en förargad bondgumma sprang efter honom längs stranden skrikande med gäll stämma, att hon ej fått betaldt för mjålka»; liksom han ej heller genom någon lifligare rörelse gaf till känna sin glädje, när gumman ändtligen, efter en stunds ifrigt undersökande af »kjortelsäcken», ropade på långt håll tröstande efter honom att »mjålka var betald». Han gick nu för full maskin och vi hade kommit ut på den vackra sjön Råvarpen. Vare det nog sagd t, att den var vacker; jag skall förskona dig från all vidare beskrifning. Detta torde ock gå så mycket lättare, som jag tror det var på denna sjö en viss lektor i historia fägnade oss med så många underhållande historier, och brukspatronen smed i hop lika många och lika underhållande, så att vi endast då och då, när vi kastade blicken omkring oss på den täcka insjön, ofrivilligt afbröto berättarne med ett beundrande utrop åt landskapet. Sedan vi äfven passerat den vackra Långedshöljen, anlände vi till Långed klockan . . . ja! sannerligen jag det vet, ty den som har trefligt, ser aldrig på klockan, och jag tror ej jag hade sett på min, sedan jag var i Wenersborg — men der återigen tror jag knappt jag gjorde något annat. Alltnog, vår vänlige brukspatron satte sig vid Långeds slussar åter i spetsen för en glad och modig skara af frivilliga, som var färdig att följa honom i gåsmarsch, hvart helst det än bar; och att börja med bar det in uti den stora, nyanlagda pappersmasse-fabri-