I strandallén. Genom strandallén de gingo, arm i arm, i solnedgången, Höstligt gula voro träden och förstummad fågelsången Bakom glesa stammar blänkte fjärden fram med våg på våg. Der den blida aftonrodnan gungad som en törnros låg. Men i flickans hjerta lyste kärleks morgonrodnadslåga Och hon frågte tusen frågor: det är ljuft ibland att fråga; Ur den unge sångarns öga samma känsla lyste klar Och den darrade i rösten vid hvartenda af hans svar. Och hon sporde: du, som vann mig, trollkarl, med förhexningssånger, Jag har tänkt på allvar fråga, jag har tänkt det tusen gånger: Säg, hur käns det, när din ande får besök af sång och dikt? Jag är svartsjuk, skall du veta, skynda nu och gör din bikt! Och han svarte: vackra hexa, af hvars blick jag blef bedårad! Vet: när dagen varit sträfsam, kommer dikten, gullgulhårad, Som ett barn, med röda kinder, till min dörr och klappar på . . . O, en gång den dikten ger du kanske verklighet också! Rodnad spreds på flickans kinder — var det aftonsolens låga? Och hon frågte hälft förtretsam, halft försagd, ännu en fråga: An de sorger, du besjunger, har du känt dem verkligt, säg? Föll ej himlens solskensstråle nästan ständigt på din väg? Men han sade: flicka, flicka, hvarje själ har sina strider; Lida vi ej sjelfva, alltid se vi någon dock som lider, Och vid sorgens marker spirar medlidsamt ett himmelskt hopp, Vid den svarta milans kanter blomma diktens smultron opp. Blidkad sade hon: berätta, ack berätta nu mig bara, Hvar du får till sången ämnen, hvar du får din bilderskara! Komma de ur aftonrodnans vackra portar svärmvis ned? Komma de på nattens armar? Signeri är säkert med. Ostördhet, han svarte, kräfs blott och en vänlig himmels dager, Och det enklaste blir ädelt och en hvardagssyn blir fager: Låt Mariæ nyckelpiga vandra på din hand åstad Och hon skall i aftonsolen glittra som af guldbrokad! Nu, 1877. 28