365 Och Du, Östan, från skärens yttersta rand, Tag helsans salt ifrån -hafvets vatten, Och släck med din ande den tärande brand, Att febern flyr med den flyende natten! Det ringer till morgonbön i stadens kyrktorn. Nu ringer Angelus! Min brinnande bön Till dig, o Morgon, jag darrande beder: O, låt mig få lägga min styrka neder För Dig! Men sen, när strålande skön Ur dimmornas dunkel solen stiger, Då om min gerning du, Morgon, tiger, Som ej tålde ditt ljus, gryende dag! — — O, det är ljuft att få vara svag! Han tager vigvattensfunten och bestänker modrens bädd. Hur skulle väl jag, o moder, kunna Dig vigda vattnet och orden ej unna, Då sjelfva himlen bestänker vår jord Med sin dagg, och dertill, som instiktelseord, I solgången vind och vågor de messa Gloria Deo, och på bergets hjessa Furornas grenljus af solen tändas, Att skogens foglar vid skenet bländas . . . Hvi skulle då ej jag? — — — Han böjer sig fram öfver modren. Hon sett mig! Hennes mun Så vänligt ler som om aldrig dén bannat En ohörsam son, om ock blott för en stund . . . Men hvad? Hon andas ej; hennes pulsar stannat; Hon är kall! Hon är död! Och jag henne dödat! — O svara, om ännu din själ finnes qvar Härinne, om jag din förlåtelse har? — — Sancta Clara, hvad hjelper att du mödat Och sargat din själ med suckan och gråt, Då nu dina under ej längre räcka? En stund blott, så lång, du skall henne väcka, Som en son behöfver att säga: förlåt! Han tager upp vaxljus, tänder och ställer dem på bordet invid sängen. Ack, kära moder, Du skall ha dina ljus Och psalmen och hostian, fast ej hon blöder------------------ Är detta ljus, I nidske bröder, Att lysa på färden till Fadrens hus? Den uppgående solen kastar ett rödt sken in i rummet och faller på sängomhöljet. Olof på knä mot det infallande solljuset: