374 »Trine, hvad tänker du på? Ska’ du gå ifrån oss alla?» »Ja», sade hon med hufvudet lutadt i handen, »jag har hvarken huld eller skydd, jag är som vattnet ikring stenen. Kanske på en annan ort, att di inte frågar så mycket efter hvarifrån jag kommer, som di gör här.» Nu reste sig Malmq visten upp och kom fram till henne. »Kan du säga, Trine, att du är utan huld och skydd», sade han. »Ha vi inte alla varit som en far och som en mor för dig? Är inte du vår glädje och vårt solsken, och blir det inte fröjd och gamman här, bara du tittar hit in? Ha vi inte ekstimerat dig nog kanske? Hvasa? Och hvad ska det bli af oss, fattiga kräk, om du går din väg? Då är det så godt att vi lägga oss ned och kola af med ens. Der hör du mitt ord.» Och så rycktes han tillbaka till sin vanliga plats vid fönstret igen. Det hördes en svag röst från sängen borta i hörnet. Det var blinda Stina som talade. »Och hvad ska det bli af mig, Trine, när du är borta? Hvem ska då sjunga och läsa för mig? Vänta åtminstone tills jag pustat ut — det dröjer nog inte så länge.» »Jag har länge väntat på det», sade Munter sakta och spottade för att dölja sin rörelse. »Fogeln vill röra på vingarne, kantänka.» »Hvad pratar ni för smörja om Trine», sade Tok-And ers och tittade upp under sitt tofviga, svarta hår. »Ni ä ena fårskallar allihop, det säger jag det, för lyckan kommer, lyckan går — men den Gud älskar lyckan får,» och så började han med ett belåtet skratt att tälja på sin träpinne igen. »Det ligger stundom stor vishet i en dåres tal, stod det i min förskrift», sade Trine rörd. »Ni vet inte hva ni ber mig om, men for det som Tok-Anders sa’, så ska jag stanna. God natt med er nu allesammans.» Och så gick hon upp till sitt. Julljusen brunno klara på Klippinge gård. Mor Sanna gick med tillfredsställelse och ordnade julbordet, som var dukadt i den stora salen på andra sidan om förstugan. Det såg också rätt förmöget ut med sina grenljus, ett för hvarje plats, sina högar af uppstaplade julbullar, den stora »kusen» grannt utsirad midt på bordet som skåderätt, .och de rågade faten med smörbakelser och tårtor; det kunde med skäl fröjda en matmoders hjerta. Det var just tid på att den långa raden af tjenare borde komma in. Men hvarför dröjde Erik? Mor Sanna måste sjelf gå upp och båda honom. Erik saft vid fönstret, och intet ljus var tändt i rummet.