375 »Det var för fasligt hvad här ser dystert ut», sade mor Sanna. »Kom nu ner, Erik. Der nere brinna julljusen redan i full fart.» »Jag hade mest håg med att stanna här oppe.» »Hur i all verlden är det fatt med dig, drängen min? Hvar-för sitter du här ensam och tjurar, och det på en sådan qväll till.» »Jag har kanske gjort orätt i att inte nämna om det för er, mor», sade Erik, »men jag kan så godt säga det nu. Jag har hjerte-sorg, mor.» »Det vet jag visst», sade mor Sanna, »det går väl öfver.» »Nej, det går inte öfver», sade Erik bestämdt, »åtminstone inte me’n jag är qvar här. Och derför har jag beslutat att så snart nyttårshelgen är förbi, så skall jag draga bort och söka mig en plats långt härifrån, för det nyttar inte jag går här längre och grundar. Jag duger hvarken till ett eller annat.» »Det var ord och inga visor det. Men jag har väl också ett ord med dervidlag.» »Nej, inte den här gången, mor. En man måste en gång bli en man och ha sin egen tanke. Men ett vill jag fråga er, mor, jag kan inte nämna hennes namn åt någon annan. Har ni hört något ondt talas om Trine lill?» Mor Sanna tvekade ett ögonblick, men att tala osanning var ej hennes sak. »Nej Erik», sade hon bestämdt, »inte sjelfva svarta förtalet en gång kan hviska en halfdragen ande om henne. Det är hon så fri för som den klaraste vattendroppe.» Erik sträckte ut handen emot henne. »Gud välsigne er, för det ordet ni nu sa, mor», sade han. »Ni lyfte med detsamma en qvarnsten från mina axlar. Då får jag med Guds hjelp bugt med det andra, bara jag väl kommer härifrån.» »Hvilket andra?» »Det att hon ändrat sinn mot mig.» »Har hon det gjort, så tycker jag, du kan ge henne lika godt igen. Nå, sitt här nu då och mola en stund till, om dig lyster. Jag skickar väl bud när gröten blir -färdig.» »Tack mor, ni har i alla fall redan gett mig den bästa jul-gåfva, jag kunde få.» »Månn tro det», sade mor Sanna i det hon tillslöt dörren. Tio minuter derefter satt hon i fällslädan med bästa trafvaren för och bjellror så det klingade för henne på långt håll. Det gick i flygande fart, men det dröjde icke länge förr än hon ropade till: »Håll här Ola, du.» Mor Sanna steg ur. Nu, 1877. 29