379 »Jag tror», sade qvinnan långsamt och dystert, »att det varit bättre för mig, om hon varit qvar i fattigstugan. Der skulle man icke nekat mig en halmkärfve i ett hörn att ligga stilla — stilla på. Det är den högsta beqvämlighet jag står efter i lifvet. Och efter hvad de der sade om henne, skulle hon icke sparat på ett godt ord då och då till tröst för ett utlidet hjerta. Ni förstår inte, ni, hvad det är att vara trött, som jag. Men nog nu», af bröt hon med bestämdhet, »låt mig nu se henne.» De båda qvinnorna betraktade hvarandra under några ögonblick tigande, men mor Sanna måste sänka sin blick för tatterskans mörka, alvarliga öga. Hon tog henne tyst vid handen och ledde henne fram till dörren till det inre rummet. Midt på densamma fanns en liten glasruta, derifrån mor Sanna brukat öfvervaka pigornas flit, då de suto i köket vid sina arbeten. Men qvinnan var så liten och späd, att mor Sanna måste sätta fram en hög träpall åt henne, innan hon kunde nå dit upp. Hon blickade in — och hvad såg hon? Trine, i hela glansen af ungdom, helsa och fägring satt framför aftonbrasan med en liten flicka i knäet. Lutad öfver henne stod Erik. Han hade tagit klockan ur västfickan och lät den nu svänga fram och tillbaka på sin kedja för barnet, som med sina osäkra, knubbiga, små händer förgäfves sökte fånga den. De fladdrande lågorna upplyste klart gruppen. Hur varmt, hur gladt, hur trefligt der såg ut i rummet. Hur hjertligt de skrattade vid barnets otympliga försök med klockan. Qvinnan stod länge lutad mot glasrutan — alltför länge tyckte mor Sanna, som hvarje ögonblick fruktade att någon skulle komma in. Ehuru en skälfning då och då skakade hennes kropp, måtte hon icke frusit, ty då hon ändteligen lyfte sin bleka panna från glaset, suto tvenne stora svettdroppar qvar derpå. Hon steg varsamt ned från pallen, liksom rädd att göra buller. När hon kom till spiseln, sträckte hon ett ögonblick sina utmerglade händer fram emot elden, derefter öppnade hon sakta dörren och gick ut. Mor Sanna såg efter henne genom fönstret. Snö hade börjat falla i täta flockar, och hon var snart försvunnen i töcknet. Då gick mor Sanna och satte sig på bänken framför spiseln. Ehuru hon kastade mera bränsle på elden, föreföll det henne kyligt, och ehuru det var särdeles ljust inne, tedde sig alla föremål för henne som genom en dimma. Hon hörde, liksom en drömmande, hur ladugårdspigan kom in och ställde sina mjölkflaskor ifrån sig. Derefter kom barnflickan och började, under det hon plockade ned lillans