378 att ha för kringflackande folk, som vi äro, och så tog de henne ifrån mig och satte ut henne på ett ställe att lefva eller omkomma, allt som det föll sig. Men jag vaknade inte till sans förrän flera veckor efteråt, och då voro vi redan i ett fremmande land långt bort öfver land och haf. Mig sade de att hon var död, men jag kunde inte tro det, för jag kände en beständig tärande sveda efter henne i mitt hjerta. Jag sökte och spörj de hvarhelst jag kom, och jag har väl flackat mest kring hela verlden, men aldrig fann jag ett spår. Ändteligen i somras låg en af de våra på sin dödsbädd — då bekände han. Vi voro då långt nere i ett land, som heter Ungern, så jag har haft långt att gå. Men det var ändå den lättaste väg jag någonsin gått, det kostade riktigt på att stanna om qväl-larne, för jag ville bara gå på igen, jag aktade inte att mina fotter blödde eller att mina lemmar värkte — men nu är jag oppgifven förstår ni. Nu är det slut. Från fattigstugan kommer jag sist, och nu gissar ni kanske hvarför jag är här.» »Röjde ni der hvem ni är?» sade mor Sanna långsamt. »Det var ingen konst att locka ur dem historien, utan att röja sig sjelf.» »Nå, så tig då i all verlden», sade mor Sanna och gick tätt intill qvinnan, »och hör också ett ord eller två af mig. Tror ni det var så lätt för mig att taga Trine hit till hustru åt min son, som kunnat få den bästa flicka på många mil omkring? Tror ni inte det har setat åt att få folk att glömma, hvarifrån hon kom? Men jag offrade alla mina egna tankar för barnens skull, och jag har visat henne större heder, än jag kanske skulle gjort åt en annan, bara för att få annat folk att hedra henne. Och nu kommer ni och ger er ut för hennes mor — ni! Hur tror ni det går med anseendet, sen det blir kunnigt. Och när anseendet är borta, hvart tror ni lyckan då ta’r vägen? Svara mig på det, om ni kan.» »Låt mig se henne», sade qvinnan kort, »ty ni inbillar er väl inte, att jag gått flera hundra mil för att i sista stunden ändå gå miste om mitt barn.» »Men tänk på mig, var barmhertig, tänk på oss alla», bad mor Sanna ångestfullt. Hon till och med knäppte ihop händerna. »Tänka på er — hvarför det? Ni har minsann inte gifvit mer än den aldra minsta biten af er högfärd, och det stycket som finns qvar kunde allt behöfva en knäpp till, efter hvad jag kan tycka.» »Men ni bereder hennes ofärd.» »Det står inte så i fjerde budet, vill jag minnas.» »Hvad skall jag säga för att beveka henne», utbrast mor Sanna i förtviflan. »Det här går ingen af oss igenom.»