396 hästarne och begära betalning för skjutsen. Vi viste att vår skjuts gälde till gästgifvaregården Strand, som låg på andra sidan af sjön en hel fjerdingsväg från färjans landnings ställe på nämnde sida, och frågade naturligtvis karlen, hvad hans mening var, hvarpå han lugnt svarade: — Mi’ mening? Jo, ja’ ska’ ha betaldt för skjussen å’ fare hem. — Är du befängd? Du ska’ väl skjutsa fram till Strand? — Nä-ä! Dä’ ska’ ja’ inte, för si här ä’ fårbu’sedel, å’ här står dä’ Sunn å inte Strann, da’ kan herrera läse sjålfve — och dermed pekade han ut namnet för oss på förbudssedeln, hvilken han tagit upp ur västfickan. Ganska riktigt! Genom något missförstånd hade namnet på färjstället Sund influtit i st. f. Strand. Det hjelpte ej att tala om miss-skrifning. — Nä-ä, nä-ä, dä’ ä’ bestäldt te Sunn, å hit ha’ ja’ skjusse mange gånger för’. — Men vill du då, att vi ska’ dra’ trillan sjelfva, när vi komma på andra sidan. — Dä’ får herrera göre som di vill. Hotelser och böner, allt var fåfängt. Vår ställning var kritisk. Hvar skulle vi få hästar midt i natten? Och emellertid stod färjan färdig att afgå med trillan redan ombord. Då erindrade vi oss i sista stund att förbudssedlar icke äro de enda sedlar på jorden, som verka kraftigt på en del menniskors öfvertygelse; och när nu min reskamrat ur sin plånbok tog upp några stycken af hvarjehanda kulörer och visade honom, så var det som om ett återsken från dessa skulle ha spridt ett mildare uttryck öfver hans anlete; han tog till och med höfligt af sig mössan, och sade: — Hm! Ja! ja! när ja’ ser, ja’ har å göre mä’ rejält folk, så — — ä ja’ inte påstridi’. Sedan han derpå af nämnde sedlar betingat sig hvad han ansåg skäligt och vi oskäligt, beqvämade han sig i grefvens tid att föra hästarne ombord på färjan. På andra sidan fanns ej ett hus, ej en menniska och icke heller sågo vi någondera på hela den backiga vägen till Strand, dit vi anlände inemot midnatt. Jag skulle just ha velat se, hur min vän och jag och trillan utan hästar tagit oss ut i dessa backar, vare sig uppför eller utför. Kanske hade vi denna gång fått ännu svårare med påselningen än förut. Den täckvagn, som kaptenen på »Laxen» beställt åt oss vid Strand för att föra oss till Fredrikshall, stod färdig och väntade oss med ett beundransvärdt tålamod. Men att vänta är nu, en gång