395 Det lät för oss som en räddares röst, och. vi vände oss glada om. Det var en ung bonddräng, egare eller åtminstone målsman för en af hästarne, och som lemnat Barkerud på samma gång som vi och nu hunnit upp oss på vägen. Vi uppmanade honom naturligtvis att hjelpa oss med tömmarne och frågade, nästan skrattande åt frågans orimlighet, om han kunde köra två hästar, hvarpå han utan betänkande svarade: — Ja’ vet inte, för ja’ ha’ allri försökt, men ja’ kan fälle fre-ste, om herrera vill. — Äfven du, min Brutus! var jag färdig att utropa med Cæ-sar. Detta var således »rapphönornas» förlofvade land. Men pojken »frestade» imellertid, först att spänna om tömmarne efter sitt eget hufvud, hvilket måtte ha varit bättre än vårt, och derpå att köra, sedan han efter något krus förmåtts att byta plats med den förre skjutsbonden — och till vår förvåning och belåtenhet gick färden utför nästa backe förträffligt. Vi anmärkte dock, att han höll sina armar besynnerligt utsträckta åt båda sidor hela backen utföre. Härpå fingo vi genast hans egen förklaring, då han vände sig om och sade i förtroende: — Ja’ vet inte hur dä’ va’ fatt, men jaggu hetta’ ja’ på i backen, att när en kör två häster, så ska’ en hålle armera så här rakt ut åt sidera. Han lärde sedan med • en viss stolthet ut sin uppfinning vid nästa gästgifvaregård. Utan vidare äfventyr anlände vi vid slutet af nästa skjutshåll till den vackra sjön »Stora Lee», öfver hvilken man på en gång, som genom ett trollslag, får en storartad utsigt, när man kommer ut ur skogen och skall köra utför backarne till färj stället. Det är ett i trakten gängse yttrande om denna sjö, att han har »lika många öar som det fins dagar i året», och det såg sannerligen ej olikt ut, att döma af den del vi sågo. »Stora Lee» utgör ett värdigt slut på den präktiga farleden »Dalslands kanal», och denna sjö lär också vara det vackraste på hela den långa krok, ångbåten beskrifver från Billingsfors till Strand. Om du vill se den der kroken tydligare för din ögon, äfvensom den landsvägsresa i nästan rakt snitt hvarigenom vi, kanske till vår egen förlust, förkortat honom, så gå efter en karta, n. b. om det roar dig, hvilket det utan tvifvel icke gör. Jag sade att vi utan vidare äfventyr anlände till »Stora Lee». Der hade vi dock så när råkat ut för ett vida förargligare äfventyr än det förra, nemligen att få spänna oss sjelfva för trillan och draga den en hel fjerdingsväg. När vi stannat vid färj stället, blefvo vi nämligen öfverraskade att se skjutsbonden helt lugnt spänna från