401 Vi satte oss alltså åter upp i droskan, och nu bar det af ännu högre upp till sjelfva spetsen af berget, den s. k. Tryvandshöjden. Här midt i tjocka granskogen funno vi ett högt trätorn, hvilket enligt kuskens uppgift var 80 fot högt och bygdt af konsul Hettye; ■och när vi bestigit det och stodo på dess högsta altan, 1,900 fot •öfver hafvet, blef jag så hänförd af den storartade tafla jag såg, att jag med full röst och glad öfvertygelse genast stämde upp: »Norges bedste Wærn og Fæste ær det gamle Fjeld.» Många gånger hade jag sjungit den sången i Upsala, men aldrig hade jag så väl förstått den som här på toppen af Tryvandshöjden. Jag längtade efter •de tre andra stämmorna för att få sjunga den riktigt, ja jag längtade efter en stor kör, hela Upsalakören för att låta den brusa ut i mäktiga ackorder öfver dessa blånande rader af berg i norr, söder, öster och vester. Här skulle dess echo ha burits från fjell till fjell tills det slocknat kring de snöbetäckta toppar som glänste i solen, långt i fjerran. Så tänkte jag, under det jag ännu till min förståndige kamrats förvåning fortsatte mitt solo båda verserna igenom. Jag märkte icke, att vi ej voro ensamna, förrän jag vid sångens slut stod an-sigte mot ansigte med tvenne andra resande som med häpnad tittade på mig i stället för på utsigten. Derpå sade de med en mun: »Wun-derschön! Wunderschön!», pekande på utsigten. En sekund stod jag lite flat men ropade derpå: »Es lebe hoch das schöne Norwegen!», och ryckte genast tyskarne med mig i ett fyrfaldigt »hurra» som skallade i granskogen. Nu skrattade vi, skakade hand, lånade kikare åt hvarandra och skilj des om en stund som riktiga »Busen-freunde.» På återvägen hade vi ett nytt tillfälle att beundra de norska hästarne. De lunkade varligt utföre utan motsträfvighet och utan fjesk, som om ingenting vore å färde. Och när vi yttrade vår oro med afseende på backarnes branthet eller skarpa svängning nära kanten af ett bråddjup, svarade kusken lugnt: »De kan være ganske rolig!» men jag vet ej om jag blef roligare för det, och inte vet jag, om jag är det nu heller — och derföre låt oss öfvergå till något annat. Återkomna till hotellet på aftonen höllo vi rådplägning med portiern, huru vi bäst skulle använda de återstående tre dagarne. Vi ville göra en sammanhängande utflykt, som gaf oss så stort utbyte som möjligt. Portiern lofvade oss en hel skörd af utsigter, om vi antoge hans program, hvilket vi ock efter mycket frågande och kartpekande gjorde. Detta program meddelar jag dels för öf-versigtens skull, dels till praktisk ledning för dem af mina »efter