Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 11–12. November–December
- Långa bref om en kort resa, af N. P. Ödman
- III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
Vi satte oss alltså åter upp i droskan, och nu bar det af ännu
högre upp till sjelfva spetsen af berget, den s. k. Tryvandshöjden.
Här midt i tjocka granskogen funno vi ett högt trätorn, hvilket
enligt kuskens uppgift var 80 fot högt och bygdt af konsul Hettye;
■och när vi bestigit det och stodo på dess högsta altan, 1,900 fot
•öfver hafvet, blef jag så hänförd af den storartade tafla jag såg, att
jag med full röst och glad öfvertygelse genast stämde upp: »Norges
bedste Wærn og Fæste ær det gamle Fjeld.» Många gånger hade
jag sjungit den sången i Upsala, men aldrig hade jag så väl
förstått den som här på toppen af Tryvandshöjden. Jag längtade efter
•de tre andra stämmorna för att få sjunga den riktigt, ja jag
längtade efter en stor kör, hela Upsalakören för att låta den brusa ut
i mäktiga ackorder öfver dessa blånande rader af berg i norr,
söder, öster och vester. Här skulle dess echo ha burits från fjell till
fjell tills det slocknat kring de snöbetäckta toppar som glänste i
solen, långt i fjerran.
Så tänkte jag, under det jag ännu till min förståndige kamrats
förvåning fortsatte mitt solo båda verserna igenom. Jag märkte
icke, att vi ej voro ensamna, förrän jag vid sångens slut stod
an-sigte mot ansigte med tvenne andra resande som med häpnad tittade
på mig i stället för på utsigten. Derpå sade de med en mun:
»Wun-derschön! Wunderschön!», pekande på utsigten. En sekund stod
jag lite flat men ropade derpå: »Es lebe hoch das schöne Norwegen!»,
och ryckte genast tyskarne med mig i ett fyrfaldigt »hurra» som
skallade i granskogen. Nu skrattade vi, skakade hand, lånade
kikare åt hvarandra och skilj des om en stund som riktiga
»Busen-freunde.»
På återvägen hade vi ett nytt tillfälle att beundra de norska
hästarne. De lunkade varligt utföre utan motsträfvighet och utan
fjesk, som om ingenting vore å färde. Och när vi yttrade vår oro
med afseende på backarnes branthet eller skarpa svängning nära
kanten af ett bråddjup, svarade kusken lugnt: »De kan være ganske
rolig!» men jag vet ej om jag blef roligare för det, och inte vet
jag, om jag är det nu heller — och derföre låt oss öfvergå till
något annat.
Återkomna till hotellet på aftonen höllo vi rådplägning med
portiern, huru vi bäst skulle använda de återstående tre dagarne.
Vi ville göra en sammanhängande utflykt, som gaf oss så stort
utbyte som möjligt. Portiern lofvade oss en hel skörd af utsigter,
om vi antoge hans program, hvilket vi ock efter mycket frågande
och kartpekande gjorde. Detta program meddelar jag dels för
öf-versigtens skull, dels till praktisk ledning för dem af mina
»efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 20:04:16 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1877/0409.html