403 för sig. Ocli när man omsider kommit ned för trappan, blir man ytterligare uppbygd af att vandra förbi ett led af bugande kypare med svarta frackar och. hvita servietter; så att man slutligen med fullt medvetande om stundens högtidlighet träder »siratligt» in i den präktiga matsalen, tar »prudentligt» en stol och sätter sig med en viss »ceremonie», äfven om man är alldeles ensam. (Du torde ursäkta alla de utländska orden). När alla sålunda skridit högtidligt in och tagit plats efter öf-verkyparens, att icke säga »ceremonimästarens», anvisning — och detta tar en lång tid, enär stundom minuter förflyta mellan hvarje »entrée»—så upptaga alla dessa obekanta storheter endast en bordsända i den ofantliga salen, under det hundrade platser stå tomma och gifva åt det hela en förnäm ödslighet, som de många kyparnes spring och knarrande öfver det- bonade golfvet blott göra ännu ödsligare. — Men jag tröttar dig kanske? Du känner till allt detta förut, ty du har lika väl som jag ätit »table d’höte» på stora hoteller. Du vet hvilken egendomligt tung och förnäm stämning hvilar öfver det hela, ofta ända till middagens slut; du vet huru hvar och en söker att se litet förmer ut, än han är, huru personer, som dagen förut i all enkelhet ätit sill och potatis i sitt tarfliga hem, känna sig en smula förlägna öfver det hastiga ombytet i diet och stämning och förgäfves sträfva att antaga ett obesväradt sätt och att se ut, som om de voro vana vid sådana här fina anrättningar hvarenda dag; du vet, huru man, synnerligen om det är en af de första »table d’höte» man bevistar, hemligen fruktar att förråda sin ■ovana, huru man tror sig bemärkt, om man gör något tokigt, och huru man tycker att dessa kypare äro retsamt eleganta, och med ■ett ännu retsammare leende se ned på ens enkla person. Detta gäller som sagdt egentligen nybörjaren. Under middagens lopp, isynnerhet mellan rätterna, medan man långsamt tuggar bröd till tidens fördrifvande, kastar man på hvarandra förstulna blickar, hvilka man dock lika hastigt fäster på saltkaret eller blomstervasen, «å snart ens nyfikenhet bemärkes från motsatta hållet. Med sitt sällskap, om man har något sådant, talar man obetydligt, nästan ej alls. Och om man gör ett försök till samtal så blir det nästan alltid tvunget, ty man har det intrycket, att alla spetsa sina öron för att höra på; och detta oaktadt man redan funnit, att de flesta äro ut-ländingar. Ja, det hör också till nöjena vid en stor »table d’höte» att genom ifrigt lyssnande på de lågmälta samtalen utfundera, till hvilken nationalitet de särskilda grupperna och personerna höra. Än finner man, att den der unge herrn och unga damen, som se så vänligt på hvarandra, talade engelska, än franska, än tyska, och