408 ljusblå tindrande ögon och ljust hår och skägg och skalade och åt potatis och inne i rummet, som befanns vara ett kök, gingo »Jenter» och stökade. »Hvorledes har De det?» sade jag och lade armarne på fönsterkarmen. »Ah! jeg har de’ godt», svarade gubben skrattande och stoppade en ny potatis i mun. Sedan jag för mig och min reskamrat begärt något att dricka,, fortsattes samtalet, under det vi intogo förfriskningarne i fönstret:: »De har ett vackert Sted her», sade jag på »det Skandinaviske sprog», hvilket jag sedan, utan att tänka derpå, rådbråkade under hela samtalet. »Ja! det er pænt!» »Jeg har rest meget», återtog jag, »men det siger jeg Dem, att jag har aldrig sett ett så herrligt Land som Norge!» Ett sorl af gladt bifall hördes från »Jenterne.» »Men er De ikke Svenske?» frågade gubben, »og Sverig ska’' være ett pænt land, har jeg hört sige.» »Ja! visserligen! men allting är der så smått, jemfördt med Norge», svarade jag. »Det är dej ligt oeh smukt, men det är icke detsamme som Norge, det är ...» »Jeg ved hvad De mener», hjelpte gubben mig, höjande på rösten, »det er småpænt i Sverig, men det er storpænt i Norge.» Jag instämde skrattande och fann att gubben träffat hufv’et på spiken. »Men hur kan det komme sig att folk rejser till Amerika från ett sådant land som Norge?» fortsatte jag. »Ah, de er fra vettet. Jeg har en sön, som har rejst till Amerika, og en gammal syster blef galen i hofvedet og rejste derover for et par år siden — hun vilde ha mej med, men jeg sagde nej,. for jeg rejser ikke fra gamle Norge, saa sant jeg heter Ole And er-sen», sade gubben och slog näfven i bordet så att potatisen hoppade. »Det har De rätt i, Ole Andersen», svarade jag förtjust, »och nu ska’ jeg synge för dem en nordisk sang, som ingen, som rejser till Amerika, kan synge efter, och derpå uppstämde jag: »Du gamla, du friska, du fjellhöga Nord» — båda verserna. »Det var en sang», sade gubben, när jag slutat, »ja, jeg vil leve, jeg vil dö i Norden, det er som det skal være. Men det är underligt! jeg troer alle Svenske er glade, og alle kan di synge; for nogle år siden var her disse svenske studenter med hvide luer, og di sang, allesammen, og så vakkert, at slik sang har jeg aldrig hört.» »Det var kanske storpænt?» föreslog jag.