410 sats ungefär midt på de direkte ner i fjorden stupande bergen och drog sig småningom utfor, slingrande sig under skyhöga ättestupor på ena sidan, och på den andra följande randen af bråd djup, inför hvars åsyn du skulle med fasa rygga tillbaka, om ej Tyrifj orden loge så soligt och vänligt der nere. Vi vände oss om i alla svängningar för att än en gång med häpnad betrakta dessa jätteberg, under hvilka vi nyss farit fram, som små kryp, och vi sågo bort öfver fjorden mot de långt, långt i fjerran glänsande snötopparne af Hallingdalsfjellen — och aldrig glömmer jag, hur vackert det var. Att tiden gick fort midt i en sådan natur faller af sig sjelft, och snart fingo vi vid en krökning af vägen sigte på Sundvolden och på den mäktiga Krogkleven, som skjöt upp öfver de närliggande höjderna. Den hvitglänsande gården Sundvolden låg nere vid Tyrifjorden i dalen och inbjöd oss med sitt landtligt trefliga yttre att köra in. Värden, en enkel och rättfram landtman, tog fryntligt emot oss på trappan och vi funno snart att Sundvolden var ett »ud-mærket godt qvarter», som resehandböckerna uppgifva. I matsalen sågo vi en skymt af ett engelskt herrskap som satt och drack the. Vi hörde af värden att de just besökt Krogkleven; men för oss var detta för sent, ty klockan var half 9, och vi nöjde oss derföre i dag med att genom kikarn betrakta den platform högst på berget, dit vi skulle gå upp. Under det vi stodo qvar kommo våra engelska resande ut och befunnos bestå af en liten krokig gubbe af ett för öfrigt raskt utseende, en reslig yngre man af hyggligt yttre och tvenne unga damer, af hvilka den ena var mycket vacker. De satte sig upp i en förspänd vagn för att återvända till Kristiania. Gubben ville på inga vilkor knäppa igen öfverrocken om sig, hvarom den unga damen enträget bad honom, och steg efter en liten vänlig brottning med afgjord seger och oknäppt rock upp i vagnen, derunder mumlande: »I won’t button it, I shan’t button it»*). Vi öfverenskommo nu om väckning vid fem-tiden — d. v. s. min reskamrat undanbad sig att bli väckt och anhöll att i stället få drömma om Krogkleven, ett sätt hvarpå han i allmänhet föredrar att besöka bergstoppar — och derpå gingo vi upp i våra snygga sängkammare och insomnade ljufligt efter denna härliga dag. Och kunde man insomna annat än ljufligt i sådana sängar, der man kan ligga godt, huru man än kastas af slumpen, längsefter eller tvärsför. Lefve de breda norska, engelska och franska sängarna och ned med de smala svenska! >Jag vill inte knäppa den. Jag skall inte knäppa den.»