415 När jag vid half niotiden uttröttad och hungrig anlände till’. Sundvolden, stod min reskamrat tvättad, kammad och fullsöfd på förstuguqvisten och mottog mig med ett strålande »godmorgon» och tillkännagifvandet att frukosten var i ordning. Detta var ett ljufligt. ögonblick, som jag aldrig skall glömma. Det vattnas i mulinen på mig bara jag tänker på denna frukost; min aptit var öfvernaturlig-. Ja, den som besökt »Kongens Udsigt», han äter sedan som vid »Kongens Taffel» — och det säger jag till andra resenärers tröst,, att denna storartade verkan af nämnde utsigt kan ingen dimma på jorden beröfva den. Efter måltiden kände jag mig så vänligt stämd att jag nästan var färdig att förlåta alla dem som fullristat fön-sterna i matsalen med sina namn. Vi satte oss åter upp i vår beqväma Kristi ania vagn, och sedan vi tändt våra cigarrer, nickade vi åt värdfolk och tjenare och rullade bort från den trefliga, gården, tvenne sorgfria vagabonder utan, annat mål än att beundra allt skönt, som kom i vår väg. Det enda moln, som hvilade öfver panna, var det som betäckte himmelen. öfver oss, detsamma som förstört min herrligä tafla. Vi foro backe upp och backe ned med höga berg och djupa dalar och blåa sjöar-omkring oss och anlände efter omkring halfannan timmas åkning; till Hönefors. Hvad är Hönefors? Hönefors är ett vattenfall med. en stad eller, om du hellre vill, en stad med ett vattenfall. Vår-uppmärksamhet egnades naturligtvis blott åt vattenfallet, om hvilket jag gjort mig stora föreställningar på förhand. Det är emellertid, helt enkelt en större qvarnfors, brusande och skummande rätt aktningsvärd t. Jag gick ned till dess fot nedanför den stora bron för att öfver bräder och stenar komma ut i strömmen och genom något, af brohvalfven få en utsigt öfver forssen i hela dess höjd, men lyckades endast efter åtskilligt plumsande i vattnet att komma ut på. en liten miniatyr-holme hvarifrån jag hvarken hade någon utsigt, öfver forssen eller någon utsigt att komma tillbaka. Slutligen lösköpte jag mig med »fire skilling» till en liten barfoting, som utlade-en räddningsplanka, på hvilken jag balancerade i land. Under tiden, hade på bron samlat sig en hel hop åskådare, som tillika med min reskamrat nyfiket betraktade detta frispetakel. De tycktes ha lika roligt som om de stått på Norrbro och jag stått nere vid strömmen, och håfvat småfisk. Kommen på det torra drog jag mig blygsamt, undan den offentliga uppmärksamheten och afreste med min kamrat, till Randsfjorden, fast besluten att icke vidare ge några föreställningar under resan. Vägstycket mellan Hönefors och Randsfjorden är visserligen, vackert, men erbjöd, så vidt jag under den hastiga farten kundes