414 var blott en oändlig ljusgrå ocean af regntjocka med några matta konturer af sjö och berg uti. Jag gapade med återhållen andedrägt,. jag gnuggade mig i ögonen och gapade igen — men förbarma dig du gröna moder Hertha! — der fanns ingen utsigt — »en dimma blott med askgrå linier i.» Du må kalla detta hvad du vill, men jag kallar det otur. Det strålande Ringerige var för mig såsom förut — en dröm. Under en svag förhoppning att himlen skulle klarna, stadnade jag emellertid en half timma deruppe och hade dervid god tid att-se mig omkring på platformens bänkar och armstöd. De voro naturligtvis fullristade och fullkluddade med namn och årtal — värre än hjernan på en studentkandidat — och det var roligt att se, med. hvilken skicklighet man förstått att begagna sig af den minsta fläck af utrymme. Så hade mången prentat in sitt namn inuti en enda bokstaf af en annans, så att namnen bokstafligen åto ut hvarandra på samma gång de tycktes tära på sjelfva trädet som frätande maskar. Jag har aldrig rätt kunnat förstå detta begär hos en mängd menniskor att fara fram som små skadedjur på alla märkvärdiga, ställen de besöka. Ja, somliga uppträda som riktiga afverkare medi stor tälgknif, för hvilken stickorna flyga likt affall från det helgade ställets bohag. Deras mål tycks vara detsamma som Vandalernas nemligen att göra sig ett namn genom att lemna förödelse efter sig. Andra smyga stilla fram med blyertspenna, kol eller krita och göra-så småningom »hvitt till svart.» Dessa äro de anspråkslösare små. bladmaskarne af det slaget, som endast genom sin mängd kunna> göra kål på hvad de komma öfver. Deras mål är blott en stilla, sjelfförnöjelse. Trött och nedslagen anträdde jag ändtligen genom regn och dimma mitt dystra återtåg. Återkommen till Krogklevsbacken såg jag en hel karavan af allmoge af båda könen uttåga ur den lilla stugan deruppe och bege sig nedåt dalen. På förfrågan fick jag veta, att det var folk som besökt »Kongens Udsigt» i soluppgången, sett ungefär detsamma som jag och sedan hvilat ut i stugan. Sådana vandringar, med en vacker utsigt till mål, torde vara sällsynta bland Sveriges allmoge. Eget, är, att vår allmoge har i allmänhet så föga sinne för naturen. En vacker utsigt har en svensk bonde utan tvifvel svårt att tänka sig såsom någonting annat än en god utsigt, d. v. s. en sträcka af väl skötta åkerfält med lofvande gröda; och i hans drömda paradis fins-, helt säkert hvarken berg eller sjö och dåligt är det bestäldt med. skugga också. Det torde således ha en viss likhet med Uplands-slätten.