423 mörkret är alltid högtidlig), hvarpå plötsligt en fyllig stämma, hvilken jag tyckte mig igenkänna såsom Herr Sagförer Anderseus, upplyste att det i dag var en högtidsdag för gästgifvaren, att de derför kommit till honom och att de mottagits på det gästfriaste sätt och han (Andersen) bad nu »de tillstedesværende at forene sig med ham og drikke »Vertens skål». — »Ver tens skål!» ropade min reskamrat och jag genast och vi drucko den med så mycket festjubel, som kunde i hast åstadkommas i mörkret och under det outvecklade skede, i hvilket stämningen ännu befann sig. Efter en skål (vid hvilken jag, inom parenthes sagd t, råkade ta miste och buga mig för min reskamrat i stället för värden) tyckte jag emellertid att det var tid för oss att draga oss tillbaka, och jag skulle just stöta på min vän att göra mig sällskap — då jag hejdades af ett dundrande »Mine Herrer!», och härpå följde ett tal i festliga och högstämda ordalag för »broderlandet Sverige». Det var åter, kunde jag höra, Herr Andersen som talade. Hans väldiga stämma, hvilken genljöd som ett thordön i den toma salen, uttalade ord, som lifligt återkallade i mitt minne forna studentmöten; och oaktadt det komiska intryck som ett så högtidligt språk inför fyra åhörare, hvilka ej sågo mer än konturerna af hvarandra ovilkorligen gjorde, så kunde det icke undgå att lifligen slå an på oss både genom det egendomliga i hela situationen och isynnerhet genom skålens vänliga och broderliga syfte. Jag kom genast i hög skandinavisk stämning och afsjöng såsom svar på skålen: »Du gamla, du friska». — »Ja så, De kan synge,» utropade nu gästgifvaren, — »så må vi ha mere Champagne,» — och dermed kilade han ut. Jag ville hindra honom, men Herr Andersen höll mig tillbaka under försäkran, att jag lika gerna kunde hindra solen att gå upp. Gubben kom strax igen — en ny smäll i natten och en ny skål, denna gång för »den nordiske Sang og især den svenske», hvilken skål jag genast kände mig uppfordrad att besvara med en norsk sång och en skål för Norge. Härpå sjöngo vi alla i enstämmig entusiastisk chorus »Norges bedste», så att det dånade i hela gästgifveriet. Och nu följde efter hvarandra en hel rad af tal. Det var Sagförer Andersen som började, ungefär sålunda: »Mine Herrer! En ny Tid har intraadt, da Samferdseln mellem de to skandinaviske Folk, disse Folk, der Aarhundrede efter Aar-hundrede havde levet uden Fölelse af fælles Interesser etc.... (»Leve Samferdseln!») Efter detta tal blef man poetiskt stämd på den svenska sidan och yttrade sig på följande vackra och anslående sätt: Nu, 1877. 32