426 af morgonrodnaden i dess tidigare skede trängde mer och mer in genom de små rutorna — och — underbara förvandling! — i den mån det blef ljusare och brödernas drag blefvo mera urskiljeliga, började till min häpnad Farbror Rustad att se yngre ut och Bror Andersen att åldras, hvardera med en hastighet af minst två år i minuten. Sedan jag under det stigande morgonljuset med stigande förvåning iakttagit detta fenomen, utbrast jag slutligen vänd till gästgifvaren, innan han skulle hinna att komma riktigt ned i slyngel-åldern: Förlåt jag frågar, hur gammal är Farbror Russtad? — Jeg er to og treddive år, du er gal med dit Farbror. — Alltså fyra år yngre än jag. Nej, fetlagde yngling, då är det slut med farbrorskapet! Nu kom turen till Andersen. Jag drog honom med våld till fönstret och jag såg hur denne unge student och talare blef 30, 35, 40, 45 år, lika hastigt som jag nu säger det, i den mån han närmade sig till dagern, till dess han slutligen stod der i morgonrodnaden med åldriga drag, fårad panna, gråsprängdt hår och endast gömmande i ögonvrån återstoden af pojken, som plirade emot mig som en riktig filur. Jag frågade förvånad på hvilket studentmöte han var med och han svarade med djup och högtidlig stämma: — Ar attenhundrede tre og firti! — Och hur gammal är bror? — Jeg er femti år og litt til. Men hvor gammel er du self, min gut? — Trettisex! — Trettisex? Ha, ha, ha! Jag troede hele tiden du var ty ve. — Hur kunde du tro det? — frågade jag smickrad. — Af dine taler! — svarade han och skrattade hjertligt. Jag teg och skrattade ej, men, när jag sedan såg på honom, började jag skratta smått med, i förstone tvunget, men småningom allt hjert-ligare till dess, när nu äfven den föryngrade gästgifvaren stämde in, det blef en sådan chorus af skratt, att både min kamrat och herr Pettersen ofrivilligt brusto ut på samma sätt, utan att veta hvad det var fråga om. Nu skrattade vi alla fem åt hvarandra och åt alltsammans, och hade du varit der så hade du skrattat med. Morgonrodnaden manade oss nu att bryta upp, men Bror Russtad ropade, att kaffet var i ordning i rummet bredvid. Invändningar tjenade till intet, vi skulle nödvändigt hafva en varm kopp, innan vi gingo till sängs. Vid kaffebordet öfvergingo talen till trefliga samtal, ty kaffetåren har detta med sig: den lämpar sig ej för den högre inspirationen. Sedan togo vi till sist godnatt, rätt trötta efter våra ansträngningar allesamman. Min reskamrat och jag fördes